Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språklådan: Konjunktiven har försvunnit

Annons

Denna vecka återkommer jag till Erik Kornings brev. Jag börjar med verbet "kora". Erik undrar över hur jag ser på att det börjat uttalas med "o"som i "ko", medan det ursprungliga uttalet är med "å", det vill säga "kåra".

Svenska Akademiens ordlista ger enbart uttalet med "å", medan Nationalencyklopedins ordbok ger båda alternativen. Vi kan enas om att uttalet med "o" är av sent datum och att det är ett läsuttal, det vill säga de som uttalar ordet med "o" har läst ordet eller hört någon som läst det säga det. Tyvärr kan vi nog inte hindra detta nya uttal, för som jag tidigare nämnt i spalten är ett levande språk ständigt på väg någonstans. Vissa utvecklingar kan kännas onödiga, men språket går ibland vägar som vi inte tycker om.

Med avsikt använder sig Erik av tre konjunktivformer i sitt brev: "finge", "vore" och "ginge". Nu undrar säkert många vad konjunktiv är, då det inte längre är så vanligt att man använder det. Alla som läser tyska, franska, spanska eller italienska stöter förr eller senare på konjunktiv, för i de språken är konjunktiven ännu levande. Konjunktiv är en verbform, ett modus, som uttrycker någonting tänkt, önskat, ovisst, möjligt och liknande, exempelvis "Om jag vore rik". I modern svenska är det vanliga att man använder indikativ, som betecknar något faktiskt eller verkligt, även för att uttrycka det vi tidigare använde konjunktiven till. Exemplet ovan blir då "Om jag var rik".

Under 1900-talet har i princip endast konjunktiv i dåtid varit levande, men på väg ut ur rikssvenskt språkbruk. De former Erik använt sig av i sitt brev är just dåtidsformer eller preteritumformer som vi säger på fackspråk. Tidigare användes termen imperfekt, men i modern svensk grammatikbeskrivning används termen preteritum för verbens dåtidsform.

Endast en presensform är fortfarande levande i modern svenska, och det är "leve". När man säger "hon/han leve" är det en önskan om att den hyllade ska leva.

Jag brukar mötas av oförstående blickar från yngre studenter när jag tar upp konjunktivformer, medan de som tillhör min generation (jag är född 1964 och fyller alltså 40 år i höst) eller är äldre brukar ha hört konjunktivformer, så konjunktiven verkar ha försvunnit från svenska under sista fjärdedelen av 1900-talet. Märk dock att konjunktiven fortfarande är levande i vissa dialekter, till exempel i södra Sverige.

Erik tar avslutningsvis upp att tyska av olika anledningar har råkat i vanrykte. Eleverna väljer nu i stor utsträckning spanska i tron att detta språk är lättare än till exempel franska eller tyska. Erik påpekar att så inte alls är fallet. Över huvud taget kan man säga att de flesta språk är lika "lätta" eller "svåra". Ett rikt formsystem (böjningar) brukar åtföljas av en mindre syntax (hur man sätter ihop orden till meningar) och vice versa. Ett språk med många former (böjningar) kan initialt vara svårare, men är lättare när man studerat ett tag, medan ett språk med få former går snabbt att lära sig i början men blir svårare när man studerat ett tag. Så mitt tips är att välja språk efter vad man vill lära sig,

inte efter vilket språk som sägs vara lättast.

MIKAEL ÅKERLUND

Mer läsning

Annons