Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Små vanliga ord som irriterar

Annons

Det finns så många frågetecken i tillvaron, så man stundom blir alldeles yr. Som vanligt. Nej, det behöver inte handla om livsavgörande frågor som mynnar i vadan och varthän. Det finns ändå frågor att få svar påoch frågor att bli irriterad över.

Det finns så mycket man hör och ser, i etermedia, som väcker undran.

Ja, jag vet en och annan tycker det är struntsaker.

Men ändå, ändå måste jag få lufta mig litet grann.

Kan till exempel någon tala om för mig, varför jag stundom i tv före programmen ska tvingas beskåda en mansperson som sätter på sig en skjorta? Och en annan som just ska ta sig en tur på cykel. Kväll efter kväll.

Alltsammans är blåtonat. Det handlar tydligen om någon form av pausbilder. Heter det så?. Vilket budskap har mannen som envisas med attkväll efter kväll sätta på sig en skjorta.

Ska vi lära oss någonting av det? Ellerska det bara vara hugnesamt för ögat? Det vore tacksamt att få svar på frågorna. Man anar att det kostar en och annan krona att framställa den här speciella underhållningen. Undrar förresten omden där blåtonade gossen kan knäppa sin skjorta själv?

Till undringarna, andras och mina egna, hör några vanliga små ord som används mycket flitigt i etermedia.

Det första ordet jag undrar över eller snarare förargar mig på är alldeles.

Allting är "alldeles strax". Ingenting är bara "strax".

Alldeles strax ska vi få höra nyheter, alldeles strax blir det barnprogram, alldeles strax ska Göran Persson ut i luften. Varför inte bara strax?

Det där med "alldeles strax" går ju stundom att överse med fast uttrycket ofta blir klumpigt, värre är det med ordet olika. Använt till överdrift och det rejält.

Deltagarna kommer från fyra olika länder. Ordet "fyra" markerar redan det en skillnad. Som man alltså vill presentera. Vad då olika förresten?

Till kulturarvet hör språket. Det ska vårdas, det ska aktas.

Sen finns det ett ord till som kommer blodtrycket att stiga. Vi hör det inte varje dag, menvarje gång jag nödgas lyssna till detta ord, rodnar jag liksom litet i själen.

Jag vet att en och annan läsare, modell yngre, morrar tillbaka.Och ordet som irriterar? Jo, knätofs.

Knätofs är i dag, stundom, sinnebilden för det dalska. Men långt ifrån alltid.

Från början kom ordetmed sin betydelse från Stockholms horisont och innebar litet nedlåtande stämning. Inbegripet detta med fiolspelandet, och folkdanserna, skinnbracka me lucku, och hembygdsvurmandet över huvud taget.

I allt det där klämde man till med knätofs, som skulle det sättahela det dalska hembygdsarvet på plats.

Den människa som en gång när världen var yngre hittade på det där med ordet knätofs, måste ha varit nån annanstans och sett några tofsar, för här i Dalarnaförekommer knätofsar bara på några få dräkter. I Leksand och Gagnef och Rättvik och Mora och många andra socknar har mansdräkten inte tofsar vid knäna utan tuppor. Röda små bollar. Så talet om knätofs är liksom litet felaktigt. Fast det slår kanske inte lika mycket att forma munnen litet speciell (och det gör dom) och tala om tuppor.

PS: Kamrat A ryter över orden jättelitet och skitkul. Vilket härmed är framfört.

Mer läsning

Annons