Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Röros gör ingen stor affär av världsarvet

Annons

Norge är visserligen landet Annorlunda, men visst är det märkligt att ingen skylt talar om för resande att Röros varit världsarv sedan 1981.

- Vi inte fått det gjort än, säger Torbjørn, som tycker att världsarvssymbolen borde sättas upp vid infarterna.

Röros har varit världsarv i 21 år. Torbjørn har varit byantikvarie nästan lika länge. Han vet att utvecklingen av ett världsarv kan komma i konflikt med vardagslivet i en stad.

- Om bara fackmännen berättar så blir det tråkigt, säger han. Det viktigaste är att de som bor i staden känner sig delaktiga. De är de mest kritiska brukarna, det är de som bygger upp en identitet och skapar ett helt och fullvärdigt liv.

Han talar om de obetalda smilarna. De som trivs i sin stad och ler vänligt mot turisterna, utan att ta betalt för det.

Torbjørn Eggen har just varit på en samling i London för världsarvsansvariga. Man besökte bland annat Ironbridge.

Här är 1 500 människor verksamma med saker som har med världsarvet att göra.

- All företagsamhet där är inriktad på att utveckla världsarvet som näring. Engelsmännen är extremt flinka och uppfinningsrika, säger Torbjørn. Här i Röros finns ingen sådan industri.

Risken med för mycket exploatering är att man tappar bort sin själ, säger Torbjørn.

Varje världsarv har ett svar till mänskligheten.

Röros är som en lärobok i vilka spår industrialismen lämnar och vad som händer när den avvecklas och lämnar över till naturen.

- Det är väldigt sällan industrins ansvariga funderar över vad de gör när de gör det, säger Torbjørn.

Här finns spåren kvar, i fjällklimatet har naturen inte samma förmåga att återhämta sig. Man ser fortfarande de 300 år gamla spåren på fjället, trädgränsen är sänkt för alltid med 150 meter. Spåren har inte heller sopats igen av andra verksamheter.

- Det är viktigt att vi gör klart för oss vad vi vill berätta för världen och sedan också sprida det till byborna, jag känner att jag ibland kommer till korta där. Det är så svårt att förklara det som är självklart, säger han.

Röros är ett litet samhälle. Att göra något mer i själva staden går inte, här finns inte plats för fler upplevelser och hotell. Däremot grunnar Torbjørn Eggen över hur man kan utvidga världsarvs-området kring Röros och erbjuda fler naturupplevelser,

- Det är en svaghet på Röros att här inte händer något nytt, här behövs samtidsuttryck. Vi måste tåla att leva med det, även om det kan vara svårt, säger Torbjørn.

Vart femte år ungefär kommer Världsarvsbyrån och inspekterar.
- Nu blir vi nog strukna från listan, brukar vi oroligt säga till varandra, berättar Torbjørn.

Eftersom Röros varit kulturskyddat på olika vis under en 80-årsperiod så blir staden också en lärobok i hur sådana åtgärder påverkar.

Nu har byn fått 30 miljoner norska kronor för att rusta 400 uthus under tre år.

Torbjørn är orolig över att det ska ske på ett slentrianmässigt sätt.

- För mycket pengar kan skada, när man egentligen ska göra minsta möjliga och hitta olika tekniker, säger han.

Norska staten har pengar, det är däremot osäkert om Falun får några extra slantar.

Torbjørns råd till Faluborna är: Resonera och diskutera, utåt och inåt. Vad ska Falun ge till världen?

Res och studera andra städer. Genom att lära känna andra känner man sig själv.

- Det är ingen poäng om världarven är likadana, vi har olika svar till världssamfundet, säger han.

Mer läsning

Annons