Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rödhöken flyger igen

Annons

Dalkurd är nystartat, kommer från Borlänge, ska vara grymt bollskickligt och klar seriefavorit före Gränges.

Tränaren Elvan Cicen säger också att laget ska gå upp i femman - direkt.

Kaxig? Självklart.

Jag gillar? Absolut.

Det allra värsta som finns är människor som inte vågar stå för vad de tänker och tycker, som gömmer sig bakom tomma ord och vaktar sin blankslitna tunga.

Percy Nilsson är tvärtom.

Alla veckors rubrikers man dömdes i dagarna till ett års fängelse för skattebrott.

Domen, som kommer att överklagas, säger att Malmö Redhawks, med Nilsson som ordförande och högste ansvarig, på nittiotalet satte in pengar på utländska konton till sina stjärnspelare och på det viset lurade staten på drygt tre miljoner skattekronor.

Själv har han sagt att han inte förstått sig på reglerna och jag begriper vad han menar, eftersom det krävdes mer än en siffernisse för att komma på Malmös raffinerade skatteplanering och sedan en drös siffernissar för att reda ut fifflet. Om det nu är fiffel, det råder delade meningar om det.

Percy Nilsson, som tagit timeout som ordförande, kan mycket väl ha vetat vad som pågått, han kan också mycket väl ha varit ovetande och fullt ut litat på dem som klubben betalat för att sköta affärerna, som faktiskt inte gagnade honom personligen.

Men det är inte Percy Nilssons förstånd eller oförstånd vi ska prata.

För Percy Nilsson är en gång för alla hockeyns svar på politikens Gustav Fridolin: en virvelvind som får vågorna att bli till vita gäss i den svenska ankdammen.

När byggmästaren, som en gång startade sitt imperium med två tomma händer, för ett par decennier sedan tog över bossandet i Malmö IF var ishockeyn stendöd i Malmö.

Men 1988, när laget spelade i division 1, presenterades flera fräcka nyförvärv, bland andra Pekka Lindmark och Mats Lusth.

Och samtidigt, när Redhawks-hövdingen slog på trumman, blev Percy Nilsson "Dryge Percy" med hela Hockeysverige, det minns alla.

Men nytänkaren Percy Nilsson var kaxig på ett snyggt sätt.

Han sa det alla visste att han skulle säga, men gjorde det med sådan tuff arrogans att ingen skulle låta hans åsikt spårlöst passera förbi och därmed uppnådde han målet: att alla skulle prata om Malmö IF och på det viset skapa ett varumärke.

1990/1991 premiärspelade Mif i elitserien.

Säsongen efter kom första SM-guldet.

Sedan: upp-och-ner.

Men Percy Nilsson har varit Percy Nilsson. Ena dagen har han sparkat tränare, nästa dag köpt på sig nya spelare, tredje dagen undvikit konkurs, fjärde dagen lanserat en hockeysåpa, femte dagen planerat en ny arena som ska slå alla kaffeburkar och ejendalare i världen, sjätte dagen tagit det lugnt och sett de andra klubbdirektörerna svettas och så på den sjunde dagen återuppstått som Percy för att veva i gång karusellen igen.

Så gör bara en big boss med full kontroll - och ensam slipper man bli en i mängden.

Vissa tycker kanske att det är fel att leka på det viset, men behöver vi något, så är det människor som inte låter sig falla platt när minsta orosmoln tornar upp sig.

Säsongen som kommer spelar Malmö i allsvenskan - med rekordavlönade Andreas Lilja som en förstärkning.

Fast utan Percy Nilsson som ordförande.

Men vänta, Mif:s hemsida gör ett förtydligande kring de senaste turerna och hävdar att han faktiskt inte bestämt sig för att lämna ordförandeskapet, utan fattar beslut senare.

Rödhöken Percy Nilsson har landat med fötterna på marken igen.

Och nu flyger han igen.

Hur han lyckas få luft under sina vingar är omöjligt att veta, för på bilderna från Marbella, där han sitter på en semesterveranda, verkar inte ens en lätt bris blåsa i värmen.

Och själv är jag ganska nöjd med livet om jag i eftermiddag får höra att Gränges spelat bra, men förlorat mot ett bättre lag, och mamma steker fläsket knaperhårt.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons