Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pärlfiskare och FN-soldat

Annons

Mc-olyckan inträffade strax utanför Ludvika på vintern 1950. Kent mötte en långtradare som skickade iväg honom över ett räcke och ut på sjön Gårlångens is.

- Jag hörde någon som ropade "mamma, hjälp". Efter en stund förstod jag att det var jag.

Hjälpen kom och efter den en vistelse på lasarettet. För att fördriva tiden läste han en bok. Den handlade om pärlfiske i australiska vatten. Äventyraren i Kent vaknade. Självklart skulle han prova på det annorlunda fisket.

- Jag pluggade engelska med hjälp av Naturmetoden. Någonstans uppe på vinden har jag nog kvar skivorna från Linguaphone.

Språkproblemet var löst. Ett annat kvarstod. Kent var i Ludvika. Pärlorna utanför Australien. Hans lösning blev att ta hyra på en båt.

- När vi kommer till Freemantle i Australien rymmer jag, förklarade han för sina kompisar i besättningen.

Ingen trodde honom. När de kom fram och låg för ankar i hamnen i Freemantle insåg de att han inte ljugit. Men då hade han redan stuckit i land och inte återvänt. Med ett litet startkapital på fickan efter att ha sålt 20 kartonger med cigaretter, började han sitt nya liv i västra delen av det väldiga landet. Han tog arbete på en farm i buschen. Det var okej, men inte det han kommit till Australien för.

- Jag satte in en annons i en tidning om att en ung, svensk sjöman önskade arbete på ett pärlfiskefartyg.

Det där med svensk var viktigt. Skandinaver var väl sedda och välkomna. Mycket riktigt. Han fick svar. Och därmed kunde äventyret börja på riktigt.

Den romantiska bild av pärlfiskare i solnedgångens motljus, stämde dåligt. Eller inte alls.

- Jag visste dock vad jag gav mig in på. Innan jag gav mig ut på havet hade jag fått veta hur det skulle bli med kackerlackor och allt. Maten bestod av fisk och ris, dag efter dag.

Båten med en besättning på tio man låg ute på havet några sjömil från land. Varje resa omfattade sex till åtta veckor utan att ha mark under fötterna.

- När solen gick upp skruvades hjälmen på dykardräkten och sedan fiskade vi till solnedgången då sikten försvann.

Han jämför pärlfisket med svampplockning. På stora områden finns inget, men sedan finns ställen med massor. En skillnad är dock att svampplockaren inte hänger i en livlina några meter från marken.

- Musslorna kunde vara väl kamouflerade, men man lärde sig att när de blev skrämda så slöt de skalen. Då uppstod en puff som virvlade upp sanden och det var den signal man ville ha.

Pärlfiske var egentligen en felaktig benämning. Det handlade om att fiska musslor i första hand. Fanns det en pärla i så var det en bonus.

Faror?

- Det fanns hajar, men det har aldrig hänt att en pärlfiskare blivit attackerad.

Kent fiskade i två år minus perioden december-mars då det var tyfonsäsong. 1959 återvände han helskinnad hem till Ludvika. Tre dagar senare blev han påkörd - igen. Den gången fick han "bara" handleden bruten.

Han gjorde lumpen och var som en av få utvalda attackdykare. Sedan blev han FN-soldat i Kongo, kom hem på nytt och startade en billackering i Ludvika tillsammans med vännen Ingemar Lissmyr från Malung.

Därefter blev han FN-soldat på nytt och gjorde två perioder på Cypern.

1967 mönstrade han av för gott. I stället mönstrade han på äktenskapet och gifte sig med Siv. Paret flyttade till Grängesberg där han övertog en billackering och drev den fram till att doktorn sa stopp.

Kent hade klarat den tuffa tiden i Australien, överlevt två trafikolyckor och varit FN-soldat i Kongo och på Cypern. Men jobbet som billackerare hade satt sina grymma spår.

- Kroppen var slut. Jag fick livränta och hade jobbat klart.

Som pensionär är han engagerad i politik och samhälle, vilket framgår av hans flitiga skrivande av insändare. Han är också ute och promenerar, ofta och gärna. Ibland hoppar han in som guide när utländska sällskap besöker järnvägsmuseet i Grängesberg.

På frågan om det blir något återbesök i Australien lovar han inget bestämt.

- Jag har en syster i Perth. Hon är 87 år och sjuklig. Det hade varit trevligt att få träffa henne en gång till.

Nog lutar det åt ett ja på frågan. Och den här gången behöver han inte rymma för att komma in i Australien.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons