Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Panterombudsmannen: Vem ska föra de ensammas talan?

Annons

Sommar är inte bara sol och fröjd, bad, resor och frihet i ordets rätta bemärkelse. Sommar är för många också plågans och ovisshetens tid. De redan ensamma drabbas ännu svårare. Barn, barnbarn, släktingar och vänner reser i väg - och lämnar tomrum och saknad efter sig. Visst - de behöver också komma ut och ladda batterierna.

Många äldre med anhöriga "som ringer" - det handlar om sjukvård - känner sig vilsna och ensamma. Vem ska föra deras talan om det händer något?

Veckans fråga, som dykt upp från två håll, berör detta med de nödvändiga remisserna i vården.

Om nu patienten A av läkare B får en remiss till specialist till det stora sjukhuset, vem har ansvaret under tiden.

Det brukar ju ta ett tag innan man får remiss, och resultatet blir att patienten A får vänta rejält.

I bästa fall kommer ett brev som säger att A ska få tid om sex (eller åtta) månader. Det är i alla fall ett besked.

I sämsta fall kommer inget besked alls eller som en patient blev upplyst om: "Väntetiden är åtta månader, vi sänder brev om tid en månad före".

Det är ju också en upplysning, som patienten fick endast för att han ringde och hörde sig för.

Jo, nu kommer frågan: Vem har ansvaret för patienten under den konstruerade väntetiden?

Svar: Det har läkaren som skrivit remissen. (Expert på hög nivå har konfirmerat denna tes).

Patienten ska inte hänga i luften.

Den hädansovna och omdebatterade och dyra dalamodellen för vår sjukvård hade ett och annat guldkorn i sin beskrivning.

I bland brukar man rådbråka den fine författaren Viktor Rydberg och "översätta" en av hans skönaste strofer till detta: "Vad rätt du tänkt fast det blev fel".

Det blir en alldeles förträfflig rubrik över dalamodellen: Rätt tänkt alltså, fast allt tydligen gick om styr. En fin idé var exempelvis att husläkarna aktivt skulle hålla kontakt med sina patienter. En fin tanke, som föll på sin egen orimlighet.

Tyvärr. Många, de litet timida, som drar sig för att störa, kommer i kläm.

Här måste politikerna, som förvaltar kapitalet och som sitter på skattekistan, hitta en godtagbar lösning.

Egentligen längtar man efter en Robin Hood, som verkligen kan hjälpa de svaga.

Det där med patientens rättigheter - exempelvis att säga ja eller nej till ett och annat förslag, är stundom mindre värt än trycksvärtan på papperet.

En rapport på sistone ger ännu en bild av "misären" i beslutsprocessen: Den protokollförda rågången mellan vad, som är landstingets och vad som är kommunens skyldigheter mot den enskilde. Stundom kommer den enskilda i kläm medan parterna diskuterar vem som ska betala notan.

Och patienten känner sig överflödig.

Sist en glimt från ett födelsedagskalas.

Födelsedagsbarnet, pigg och glad, var inte purung. Självfallet hörde inte många av gästerna, undantagandes barn och barnbarn, inte heller till det yngre gardet.

Krämporna kommer ofta med åren och i bland kan man till och med skämta om eländet.

Som fru B.

Hon sa att: "Trasiga saker dem tejpar man i hop och gamla kärringar pillrar man med".

Så de så.

Tack förresten för ett sprillans nytt ord för dem, som har en hoper pilleraskar bredvid sängen.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons