Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

P- som i pirr

Annons

Det är inte mer än sju-åtta meter mellan förskoleklassens och ettans klassrum på den gröna avdelningen på Domnarvets skola. Fritidspersonalen är densamma men fröken blir ny. Gunilla Håkansson heter hon.

- Hon verkar snäll och rättvis, säger Elsa Andersson.

Eftersom avdelningen arbetar tätt tillsammans har både barn och fröken sett varandra dagligen och även samarbetat och åkt på utflykter tillsammans.

- Det är stor skillnad på att börja skolan nu mot 1971 när jag började som lärare, berättar Gunilla.

- Då hade inte alla gått förskola, men nu känner alla mig och ingen behöver vara ängslig.

När tidningen kommer på besök har Gunilla samlat några av de blivande eleverna och frågar vad de vill göra i skolan. Vant åker händerna upp i luften och barnen får svara i turordning.

- Jag vill läsa matte, säger Max.

- Jag vill lära mig om djur, säger Hannes och både Adam och Jeanette vill lära sig om fåglar.

Emilia vill ha läxor, Tekla vill kunna tiden och Elsa lära sig "gånger".

- Det kommer så småningom, Elsa, säger fröken.

Även för en fröken är det speciellt med skol-starten.

- Jag kan vara lite orolig dagarna före och tycka att det är ett så stort ansvar att nå alla mål och att barnen ska må bra, berättar Gunilla Håkansson.

- Men oron försvinner när barnen kommer. Det är ljuvligt och inspirerande med ettor. Det händer så mycket. De är spontana och säger precis vad de tänker - utan censur.

Ett år skrev hon upp händelser och kommentarer i klassrummet och läste upp på ett föräldramöte.

- Det blev rena stand-up-comedyn, säger Gunilla och skrattar.

Är det inte jobbigt att börja om hela tiden?

- Nej, alla barn är ju olika och det är roligt att se hur de utvecklas. Att vara med när de knäcker läskoden eller att se någon som varit blyg från början stå inför hela klassen och berätta något - det är underbart!

Vad har du själv för förväntningar inför läsåret?

- Att det ska vara trevligt att gå hit både för mig och barnen och att alla ska må bra, hjälpa varandra och känna att de duger.

- Det är mycket social träning i skolan. Lägger man inte kraft på det blir det inget annat heller.

KARIN DIFFNER

Mer läsning

Annons