Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om de förbannade tårarna

Annons

Jag gråter sällan. Hellre blundar jag och sitter tyst tills dess att känslan försvinner. Ett gammalt djungelknep varje lågstadiebarn har lärt sig den hårda vägen. I söndags kväll kom dock tårarna.

Jag vet inte om man ska erkänna sånt. Du kanske trodde att jag inte var den typen. I denna sekund kan du ha fallit i tankar över vad jag är för snubbe. Jag skulle ha gjort det om nån berättat samma sak.

Gråt, det finns inget ämne som har mer hemligstämpel på sig hos unga män än just det, i alla fall om det inte handlar om tårar efter ett brustet förhållande som tvingar en att göra upp med sig själv och sina brister.

Inte ens de mest sjuksysterliga av oss kan i en bisats säga att de har gråtit. Jag vet dem som hävdar att "gråta, det har aldrig hjälpt nån".

Jag har hyfsad koll på vad jag är för en typ, att jag helt saknar karaktär och att jag i vissa tillstånd blir oerhört glad, men också väldigt sentimental.

Men det är när tårarna rinner som du verkligen vet vem du är, vad lite du kan sätta emot det som finns inombords.

I söndags, strax efter halv tio på kvällen, hörde jag tusentals röster, men en var dominerande. Och Isaksson, fotograf som jag har gjort många knäck med, sa i mobiltelefonen:

- Det här är lycka.

Han satt på en av Ullevis läktare. Det krävdes... ja, vi kan kalla det kristen fundamentalism för att jag inte skulle såra honom genom att trycka på no-knappen. Jag ville inte lyssna på rösten i högtalarna. Jag ville vara där, i Göteborg, precis som Fjodde, Isaksson, redaktören BoJ, fotografen Ögonblicket och tusentals andra.

Jag ville se mannen på scenen. Det har varit en dröm sen Janne och jag upptäckte rockmusiken tack vare honom. Vi lyssnade på Born in the USA och The River, och allt upphörde att existera. Vi kunde ha skrivit om den kraften, men Mikael Niemi hann före oss.

"Det är som när man har runkat första gången", skriver han i Populärmusik från Vittula, "man kan inte sluta".

Allt kom över mig, när Bruce Springsteen och hans E Street Band la i en högre växel och accelererade genom sommarnatten med Waitin' on a sunny day som bränsle.

Tårarna, de förbannade tårarna, slutade inte att rulla nerför kinderna. Jag grät som jag inte hade gjort sen studenten och Isaksson frågade vad jag höll på med.

Jag kunde inte förklara. Det var så stort, så mäktigt, att jag saknade ord.

Samma sak nu. Jag vet inte om du förstår vad det handlar om, det var en oförklarlig känsla som kom över mig.

Jag ville dela allt med dem som stod på Ullevi, och få höra Springsteen berätta om hungriga hjärtan, bättre dagar, Philadelphias gator och det hårda landet.

Jag hade ingen möjlighet till det.

Jag kunde inte skratta åt det. Bara låta gråten komma. Och det som tog sig till läpparna var en blandning av sött och surt.

Men det var, trots allt, tårar av nån sorts glädje.

Och för övrigt...

...är Mary's Place en av Springsteens bästa någonsin.

...ska du, om du får chansen, smaka på Carinas tomatinlagda strömming. Fantastisk midsommaranrättning.

...säger jag bara en sak: Ludvikafesten.

...undrar du möjligen vem som mejlade först och därför fick årets midsommar-cd. Vinnaren blev en dam med signaturen AN, som skickade sin e-post redan klockan 04.07 förra fredagen.

Energi:

Bruce Spingsteen (the boss).

Oenergi:

Nässelfeber (problem för eder spaltmakare).

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons