Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är en tid att minnas

Annons

En liggande, enkel gravsten med bara ett namn inristat kan vara det enda minnet som finns kvar av en stenarbetare, som burit tonvis med stenbumlingar för hundra år sedan.

En stående sten med staket av järn runt graven avslöjar en burgen man, kanske grossist eller storbonde, som fått sitt sista vilorum med stil.

Kyrkogården tiger. Gravstenarna kan inte tala. Ändå berättar de historier från förr: om framgång och grusade drömmar, om sjömannen som rest över världens hav, om den lille pojken som drunknade, om den just avlidna, där blommorna som ligger utlagda ännu inte vissnat.

Allhelgonatid är senhöst. Och en föraning om bister tid.

Löven på lönnarna har ännu inte trillat av. Björkarna är kala, de gula löven ligger på backen och virvlar upp i bland i vindpustarna.

Gräset har frusit. Gruset på gångarna har stelnat. Det fnasar under fötterna när du går.

När du promenerar runt på en kyrkogård möter du mest äldre människor.

Var är de unga?

Att tända ljus på gravarna och vårda minnet av de döda är en gammal tradition, som sträcker sig så långt tillbaka som till 800-talet.

Att bädda in gravarna i granris och låta ett stearinljus lysa var och är ett sätt att hedra de som ligger djupt ner i jorden

Det är en viktig tradition att föra vidare. Minnet av de döda får inte blekna bort, försvinna.

Därför tänder vi nu ljus i mörkret. Se de tusentals flämtande ljuskäglorna från gravlyktorna på kyrkogårdarna som ett tecken på vördnad - ett sätt att minnas en död, att stå framför graven och samtala en stund, visa respekt.

Fler unga borde göra det. Åtminstone för att få perspektiv. Livet är skört. Därför behöver vi hedra de döda.

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons