Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationell härdsmälta

Annons

Sverige är värst och bäst i världen på åldersfixering/åldersdiskriminering.

Människor med kunskap, kompetens, insikt, grå strån på hjässan och några extra åldersplus faller - på yrkeslivets åldersstreck.

Bedrövligt!

Samtidigt befinner vi oss i en alarmerande nationell härdsmälta med över en halv miljon förtidspensionerade. Som behövs.

Hur kunde det gå så illa?

Sverige är fantastiskt. Flest sjukskrivna i hela Europa...Varför?

Kan det vara så att den moderna människan lever med rädsla, åldersnoja och andan i halsen, i högteknologiskt tidevarv, där kreativt tänkande inte hinner blomstra? Där följden blir utbrändhet - någonstans djupt in i "väggen"...

I England anses det småaktigt och höjden av dålig smak att fråga om människors ålder.

I Usa är det förbjudet att förhöra sig om ålder vid anställningsintervju. Utvandrade Denise i Houston ryser.

- Medan omvärlden talar om åldersfascism och åldersförnedring fortsätter ni skamligt att sortera bort...Denise förstår inte hur vi har råd att kassera erfaret folk med gediget yrkeskunnande.

Apropå yrkeskunnande, nyss på en uteservering med våta stolar. Gäster som inte ville sitta blött fick en trasa av ung servitris. I fjällstuga, ve och fasa, en råtta i resväskan. Receptionist utan ursäkt överlämnade en råttfälla - till gäst som aldrig återvänder.

På lokal bland yngre och äldre i samtal med yngling på 28 år. Obetänksamt påpekade jag att han såg ut som aderton.

-Skööönt! Man går ju snart mot "trettiokrisen". I samma ögonblick kände jag hur samhällets åldersfixering fövandlat unga människor. De är superstressade över sin ålder.

Deras liv krymper. Folk skäms över sin ålder, i stället för att sträcka på frisk lekamen.

Drömmar och visioner går i kras för att människor befinner sig i "fel ålder".

Varför detta ständiga ålderstjafs?

Tro det eller ej, jag har alltid befunnit mig (retsamt nog) i rätt ålder!

Får man vara tidlös? Vissa människor rynkar irriterat på näsan.

Författarinnan Kerstin Thorvall önskar sig en åldersfri generation. I ensamhet, med onda fötter, i storstadslägenhet, matbox från hemtjänst känner hon lika tydliga trotssymptom och labilt känsloläge som en 15-åring.

Kära pappa, såg vart det lutade långt innan jag och andra blev varse.

Han talade om ättestupan, om åldersmobbing på arbetsmarknaden, inget lyhört öra för äldre i politiken, sjukvården, på servicehemmet...

Pappa röt kors och tvärs. Ibland skämdes jag, nu saknar jag hans verbala klarspråk.

Mitt i livet. Förr var det status att ha uppnått en viss ålder.

Andersson 50, uppskattades för kunskap, erfarenhet och mognad.

Det var innan vårt inskränkta folkbokförings-

system slukat oss.

I en tid när individen respekterades.

På farfar och morfars pensionsdag, i bondesamhälle utan åldersfixering, där osnutna småjäntor inte behövde bry sig om vuxenlivets åldersnojor.

Mer läsning

Annons