Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När verkligheten slår revyerna

Annons

Om det inte vore så sorgligt i kanten, skulle man skratta. Litet rått.

Men. Det hjälper inte.

Jovisst, det handlar om landstingets underbara värld.

Stundom är den, ja just det, helt underbar, sagt med fullt allvar.

Många och många igen tackar sin Gud för många skickliga och ansvarsmedvetna människor, som kommit i deras väg och medverkat till att det som varit ont jagats på flykten och försvunnit. Det är människor som verkligen förstår vilka jobb de har och vem - eller vilka - som är deras chefer.

Vilka är det då? Jo, alla medlemmar som tillhör landstings-kommunen Dalarna. Rubbet alltså inom Dalarnas gränser. De som betalar skatt för att samhällsapparaten skall fungera. Det var kollega D, som med bred erfarenhet delade med sig av sina tankar.

Sedan finns det också andra

arbetare i vingården, som tar sin tjänst som vilket jobb som helst. Ett jobb som får någon form av god men intresselös ordning.

En del av dem kan bättre om de vill, andra är helt olämpliga i arbetet. Sådana bidrag finns förstås snart sagt i alla jobb.

Senaste rapport är ett besked från en mycket sjuk människa. Så där i minst sagt eländes tillstånd hade hon emellertid utrymme för litet grann av humor och gav tips om att här skulle man kunna få underbart stoff till ett nummer i kommande lokalrevy.

Jo, den här patienten hade krångel med sin mage och måste ha handgriplig hjälp. Lavemang, heter det.

Jo då. Själva lavemanget ombesörjdes av Alf Johanssons fotfolk. Så långt är allt väl och godkänt. Men - och nu kommer det -

resultatet av behandlingen - om man ska uttrycka sig försiktigt skulle handläggas (för att använda ett verkligt passande ord i sammanhanget) av kommunens anställda. Som liksom blir aktörer i nästa akt.

Undra på att vården blir dyr när många medverkande ska sköta om en småsak. För att inte tala om hur den stackars patienten känner sig. Överflödig och litet i vägen kantänka.

Patienten hade i alla fall så mycket humor i eländet, att hon kunde se det groteska i situationen och vidareberätta. Det handlar om skön själsstyrka.

Den här historien är knappt nedskriven på papperet - bläcket har inte ens hunnit torka - förrän nästa meddelande av samma kvalitet når mina öron.

Två stycken landstingsmänniskor besökte en gammal sjuk man någonstans i Dalarna. Han hade också besvär med sin mage. Och så gick det som det gick. Illa illa.

De två på besök gjorde genast en insats. Nej, inte tog de fram tvättfatet och tvål och handduk. De gjorde tydligen i sina egna ögon något mycket bättre: de ringde efter hemtjänsten för att de skulle ta reda på eländet.

Det skorrar så illa med denna rapport, att man är rädd för att få skavsår i öronen.

En annan viskning i örat säger för övrigt att det skulle varit god illustration om revynumret kommit före verkligheten. Då hade man kanske sluppit såna här dystra rapporter...

INGRID THOR

Mer läsning

Annons