Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med strindbergska tankar i skallen

Annons

krönikör
CARL-JOHAN BERGMAN
Tel: 0240-882 13
carl-johan@nyalt.se

Carl-Johan Bergman skriver allra helst om sig själv. Men är, åtminstone ibland, också intresserad av musik och den engelska fotbollsklubben Aston Villa.

Se hur det kan gå. Allt eder spaltmakare behövde göra var att i förra veckans tjafsa kring hösten, svära över löven på gatorna och hacka på regnblöta dagar. Krasch. Sommaren var tillbaka. Mitt i september.

Och den kom som en räddning.

Värmen gav mig en början på den här spalten.

Med mig är det så att jag aldrig vet vad en krönika ska spinna kring.

När jag landar min Andy Sipowicz-kropp i jobbstolen är huvudet tomt på alla tankar utom en, den som fick självaste Strindberg att gå bananer på sin tid: prestationsångesten.

En spalt ska nämligen alltid vara bättre än den som senast gick i tryck. En spalt ska hitta nya infall.

En spalt ska hitta ovikta formuleringar.

Så tänker alla som har skrivandet som yrke.

Men sen är det ju så, enligt ett gammalt djungelordspråk, att alla meningar redan är skrivna och alla textvinklingar gjorda.

Man sitter alltså med ett omöjligt uppdrag för händerna.

Då kommer prestationsångesten krypande.

Det är verklig prestationsångest, inte sån där som enligt ryktet kan uppkomma i sänghalmen då det är dags att fukta nåns aska, som jag tror Ernst Brunner uttrycker det.

Nej, nu snackar vi om hur man ska kunna skriva rad på rad på rad när man istället skulle vilja sitta i den knarrande skinnfåtöljen och läsa rad på rad på rad i, säg, Paul Austers Att uppfinna ensamheten.

Det gäller att lura sig själv. Jag kan inte tricket.

Därför har jag nu hamnat i den gamla, vanliga situationen med den elake refuseringsnissen på axeln som avskyr varje ord jag präntar ned.

Handsvetten dryper och huvudvärken har kommit ålande. Inte ens det beckmörka kaffet är till nån hjälp.

Den här texten skulle redigeraren egentligen ha haft tidigt i förmiddags. Jag har därmed passerat deadline för länge, länge sen.

When will I ever learn, som Van Morrison uttrycker det.

Och för övrigt...
?är Ludvikabandet
Mainliners i det närmaste tokbra.
?tror jag att jag hörde Springsteens My city of ruins, New York-hyllningen, spelas sex gånger i radion den 11 september. Rekord?

?har Örnnästet uppfräschats. Diskberget har försvunnit och dammråttorna har fångats in. Tack, mamma.

?är humorsajten Spermaharen rolig. Begrav den aldrig.

?mejlar en läsare och påstår att jag surrar för mycket om nyssnämnde Paul Auster. Det gör jag inte alls. Det kan man inte. Det är en omöjlighet. Mer Auster åt folket.

?Chip Taylor och Carrie Rodriguez gör mig andlös med sitt nya cd-album Let’s leave this town.

Energi:
Modern life is
rubbish (Blur-cd).
Currymarinerade kycklingvingar (föda 1).
Grekisk lunchuffé (föda 2).

Oenergi:
hundar med
mankhöjd högre än 27 centimeter (monster).

Mer läsning

Annons