Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man hamnar i sådan total chock"

Annons

- Dagen före julafton hamnade vi på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var helt ofattbart. Man åker till vårdcentralen i Britsarvet och dagen därpå går man in under en stor skylt där det står "blod- och tumörsjukdomar", säger Mats Hildén.

- Det här finns bara inte, fortsätter han. Man hamnar i sådan total chock...

Ellen hade neuroblastom, en cancerform som bara drabbar barn och ungdomar.

- Men det är svårt att ta till sig information. Fokus ligger på att barnet ska ha det bra och bli friskt, säger Mats.

Cancersjuka barn blir ofta kloka, lite lillgamla. Likadant var det med Ellen.

Mats våndades över hur han skulle berätta för henne att

cytostatikan skulle få de långa vackra lockarna att trilla av.

Men Ellen tittade bara obekymrat på honom och sa:

- Jaha, är det därför det springer omkring en massa flintskalliga ungar i korridoren. Inte ens dockorna har ju hår...

Trots lång och tuff behandling kom knölen tillbaka. Den sista tiden fick Ellen all vård hon behövde i hemma, tack vare PAH-teamet. En stor tillgång för hela familjen.

Ellen dog hemma den 25 april förra året, fem år gammal.

- När man är mitt uppe i det känner man inte efter. Men lika mycket kraft som man har fram till begravningen, lika lite har man efteråt, säger Mats.

Visst kan födelsedagar och helger var jobbiga. Men sorgen finns även i vardagen.

- Du dukar en tallrik för lite till middagen, det fattas en barnstol i bilen, det saknas en unge i vattnet när lillebror badar...

Hugo var tio månader när Ellen blev sjuk och inte minst för honom tycker Mats och hans sambo Anna-Karin att det är viktigt att hålla minnet levande.

- Så att han vet vilken härlig syster han hade, säger Mats.

INGER WALLIN

Mer läsning

Annons