Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linda, 26 år, fick nytt hjärta

Annons

Tonårsflickans tragiska död den där ödesmättade majdagen 1997 räddade paradoxalt nog livet på Linda. Det kan inte ha varit lätt för föräldrarna att i en redan plågsam situation uttrycka sitt slutliga ja.

Var det ett hastigt ställningstagande? Eller en väl genomtänkt överenskommelse?

Linda vet inte. Allt hon fått veta - efter att själv ha begärt det - är ålder och kön på personen som donerade sina organ.

- Jag kände en enorm tacksamhet och ville veta vem jag skulle tillägna den, förklarar hon idag, drygt fem år efter det dramatiska dygnet.

Själv satt hon på en fotbollsläktare i Avesta och såg sin bror spela fotboll. Dygnet runt i två år hade hon haft en syrgastermos som ständigt bihang och en "grimma" i näsan. Hennes medfödda hjärtfel hade börjat ta ut sin rätt och tiden blev en allt större fiende.

Då ringde pappas mobiltelefon. Det var dags. Hemma på gården i Leksand väntade en ambulans som skulle köra Linda till ambulansflyget för vidare transport till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där läkarna redan förberedde sitt avancerade ingrepp.

- Nej, inte nu, tänkte jag först. Jag hade så många andra planer på gång, berättar Linda.

- Men det var kanske min enda chans, en del når ju aldrig fram, fortsätter hon och minns att hon faktiskt kände sig riktigt privilegierad när ambulansen larmade och for mot Dala Airport.

Transplantationen var komplicerad och Linda förblev nedsövd i två veckor då hon genomgick ytterligare tre operationer. Sedan var det bara att vänta. Läkarna kunde inte göra mer.

Linda låg på intensivvårds avdelningen i sex veckor innan hon flyttades till sjukhusets speciella avdelning för hjärt- och lungtransplanterade. Först tre månader senare, i augusti, fick hon komma hem till Leksand.

- Det var jätteskönt att få mammas mat igen, minns Linda som äntligen kunde slappna av och sova ordentligt på nätterna.

Först då kände hon att livet hade återvänt, även om det skulle följa täta och avancerade kontroller under lång tid. Än idag ska Linda väga sig, ta tempen och göra utandningsprov minst en gång i veckan. Varannan månad tar hon blodprover och dagligen, livet ut, måste hon äta ett antal olika mediciner.

I dag känner hon sig stark och kan obehindrat göra det hon aldrig tidigare klarat av - gå långpromenader, rasta hundarna och cykla med sina kompisar. Linda minns känslan då hon första gången gick upp för trappan utan vilopaus. Hon vände om och provade igen. Den här gången med större kliv. Vartannat trappsteg. Riktigt snabbt. Det var en barnlek.

- Gu´ va´ härligt! Jag minns hur jag lyfte efter det, berättar hon.

Nyligen utbildade sig Linda till informatör för den rikstäckande organisationen "Livet som gåva".

Nu vill hon berätta om sina erfarenheter på skolor och i andra sammanhang för att öka kunskapen om transplantation och donation och på så sätt, om möjligt, bidra till att ytterligare liv kan räddas.

I Sverige ökar nämligen antalet personer i Lindas situation medan det är ständig brist på såväl vävnader som organ, tillgången tenderar dessutom att minska.

- Tidigare ville jag inte donera mina organ, men nu har jag en donationslapp i plånboken. Har jag blivit hjälpt så ska jag minsann hjälpa andra om situationen skulle uppstå.

I dagsläget har endast 1,2 miljoner svenskar anmält sig till donationsregistret. Hur många av dessa som vill donera sina organ känner inte Linda till. Skulle situationen uppstå så är det den avlidnes vilja som gäller. Har man inte sagt nej så är det ja, men de anhöriga äger alltid sista ordet.

- Det är viktigt att man tänker igenom frågan och berättar om sitt ställningstagande, säger Linda som är väl medveten om att donation kan vara en mycket svår etisk fråga på flera sätt.

- Men ju mer man pratar om det desto mindre känsligt blir det ju, säger hon.

MAGNUS ROLANDS

Mer läsning

Annons