Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Larsa - gammal i gården

Annons

Det är sen kväll i Kvarnsveden. Den gula stenkåken längs Fabriksgatan är mjukt upplyst. Ytterdörren står på vid gavel och inifrån hörs ett sorl av röster. Pingisbollar som träffar bordsskivor, ljudet från en tv-apparat, skratt och skrik.

- Larsa, ropar någon.

- Laaaaarsaaaaaa, ropar nästa.

- Vem är bäst på pingis? vrålar en tredje.

Hur orkar du? undrar vi.

- Har man arbetat på en fritidsgård tillräckligt länge lär man sig att stänga av vissa ljud. Men det är klart, ibland måste jag säga ifrån, säger Lars "Larsa" Forsström och skrattar.

Och han vet vad han talar om.

Fritidsgården Knuten hade knappt fyllt ett år när Larsa 1975 började arbeta där. Då som en av Unga Örnars ungdomsledare. På den tiden drevs gården av en rad föreningar och totalt fanns ungefär 30 ledare. Som alla hade nyckel till fastigheten.

- Vi var från 16 år och uppåt och naturligtvis spårade det ur. Saker försvann och folk vistades på gården under nätterna, minns han.

För att få ordning och reda på torpet anställdes två gårdsföreståndare. För Larsas del väntade militärtjänstgöring. Och efter muck, det vill säga 1979, hade han ingen aning om vad han ville göra med sitt liv. Arbetserbjudanden saknades inte. Det gällde bara för honom att bestämma sig.

Fritidsledare på Knuten, begravningsentreprenör på Fonus, salladsförsäljare för Delicato eller reseledare för Fritidsresor?

Ja, efter att först ha tagit hand om sommarens verksamhet på Knuten, valde Larsa det mer spännande reseledarjobbet på Mallis och Kanarieöarna.

- Men så kom någon slags oljekris och det blev svindyrt att resa. Vi fick måla kontor istället för att guida turister. Då tröttnade jag och drog hem igen, berättar han.

Det som egentligen var tänkt som en mellanlandning i hemstaden, blev en längre vistelse. Han stannade kvar på hemmaplan, där han tog busskörkort och började jobba som lärarvikarie.

- Och under sommaren 1980 var jag tillbaka på Knuten igen.

Efter att samma höst ha tackat nej till ett fast arbete på fritidsgården Ugglan i Ludvika, packade Larsa väskan igen. Den här gången var det USA som var resmålet. Där planerade han under en period att stanna, efter att han snabbt fått arbete i målarbranschen.

- Men någonting fick mig att vända hem igen...

1982, när Larsa nyss var hemkommen från USA, skrev han så under anställningskontraktet. Han blev föreståndare för fritidsgården Knuten i Kvarnsveden. Och där har han stannat, med undantag för en paus för två års ekonomistudier på Komvux.

- Jag fick faktiskt ett annat erbjudande ungefär samtidigt som jag tackade ja till jobbet på Knuten. Att arbeta som snickare i Israel. Men det valde jag bort, berättar han.

Det är snart 30 år sedan Larsa första gången började arbeta på Knuten. Under åren har han sett generationer komma och gå. Vissa årskullar har han kommit så nära, att han sett dem som vänner. Andra har han "bara" varit fritidsledare och extrapappa för.

- Det kommer nya ungar hit hela tiden. Nya individer med olika behov och sätt att vara. Alla de tillsammans ger mig glädje och variation i jobbet, säger han och ser sig omkring bland ungdomarna i rummet.

- Laaaarsaaaaa! skriker plötsligt någon.

För tjugonde gången under intervjun tittar han upp, möter någons blick, bekräftar någonting och återgår sedan till samtalet.

Är det alltid så här på ditt jobb?

- Ja, faktiskt, säger han lugnt.

Tröttnar du aldrig?

- Nej. De senaste 20 åren av mitt liv har jag spenderat här. Och jag har haft väldigt roligt under tiden.

Vad är det som driver dig?

- Man blir aldrig klar. Det kommer nya ungar hela tiden.

- Det enda som kan vara lite frustrerande, är att vi inte är tillräckligt med personal för att vi ska kunna ge alla dessa barn och ungdomar 100 procent hela tiden.

LINDA ERIKSSON

Mer läsning

Annons