Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Laila Öjefelt siktar på att nå toppen

Annons

Det är en ljusgrå onsdag med ihållande snö. Vi kommer några minuter senare än bestämt till det röda tegelhuset i Tjärna.

- Det gör inget, då hann jag sova lite, ta en mikropaus, säger Laila Öjefelt.

Laila visar upp på övervåningen i föräldrahemmet.

- Det här är min våning, kan man säga. Men jag har ett halvt hus i Djura också. Det är ett rivningsobjekt, tycker jag, medan Lars, min särbo, tycker att det är ett renoveringsobjekt, säger hon och skrattar.

Rummet har snedtak och blommig tapet. Soffan och hyllorna är fulla av nallebjörnar. Laila sätter sig grensle över en liten träpall och berättar att det var ett tv-program om Himalaya som fick henne och hennes systrar intresserade av klättring.

- Men sedan flyttade de och det blev slut på klättringen. Man måste vara två för att klättra.

I mitten av 1990-talet träffade hon själsfränden Lars Svens och sedan dess har det blivit mycket klättring både i Sverige och utomlands, sommar som vinter.

- Har vi semester eller några dagar ledigt, då är vi aldrig hemma, säger Laila.

Första stora expeditionen för paret Svens-Öjefelt gick 2000 till Alaska och det 6 194 meter höga berget Denali (som tidigare hette Mount McKinley).

- Det var jättehäftigt. Jag kommer alltid att längta tillbaka till Alaska.

Vad var det som var häftigt?

- Dels att det var så högt. Dels att vara ute så länge, att klara sig själv. I 28 dagar levde vi bland snö och is. När vi klättrade ner på nordsidan såg vi inte en människa på en vecka.

Efter det har Laila och Lars bestigit många berg på olika höjder. Ett par gånger har de inte lyckats nå toppen. Förra året i Nepal blev de sittande på 6 200 meters höjd utan att kunna fortsätta eftersom det aldrig slutade snöa.

- Det måste man vara beredd på. En sådan här expedition kräver så mycket planering, träning och pengar att man inte kan åka bara för att få stå på toppen. Man får se det som en bonus, även om det förstås är dit man vill.

Vad är tjusningen med klättring?

- Varför klättrar folk? Ja, säg det! utbrister Laila och knycker på huvudet så att det burriga håret guppar.

- Det är nog väldigt olika, men för mig är tjusningen att vara helt fri. Man tänker bara på att hålla sig varm, få mat och hitta någon plats för tältet, inte på obetalda räkningar och sådant. Det handlar om att jobba för att överleva.

Den 8 april väntar nästa stora utmaning. Laila och Lars åker då till Tibet för att tillsammans med en engelsman och en australiensare bestiga Kula Kangri.

- Det är inte så känt och inte så många har varit där.

Varför valde ni just det berget?

- Vi hade några olika idéer men enades om det här. När jag såg bilder på det, då var det kört, säger Laila och letar upp en bild på Kula Kangri på sin dator.

- Titta, vad fint det är. Jag gillar sådana här snökammar som man kan gå och vingla på.

Med hyrda lastbilar och jeepar kommer expeditionen att ta sig från Katmandu i Nepal till Kula Kangri som ligger i Tibet, på gränsen till Bhutan. Den sista biten upp till baslägret på cirka 4 600 meters höjd blir det jaktransport.

- Vi har väldigt mycket packning: personlig utrustning, tält, klätterutrustning, köksutrustning och mat för 40 dagar.

Vad äter ni?

- Pasta och olika pulversåser, müsli, jordnötter, choklad och sådant där. Pulversåser kan det nog vara svårt att få tag på i Tibet, men annars köper vi det mesta av maten på plats.

Laila och hennes följeslagare klättrar i en så kallad expeditionsstil, vilket innebär att man klättrar mycket upp och ner för att hämta grejor och sakta ta sig uppåt.

- För att vänja sig vid höjden får man inte klättra mer än 300 höjdmeter per dag.

Laila berättar att det blir allt svårare att klättra när man kommer över 6 000 meter.

- Det sliter mycket på kroppen. Sår läker inte och det blir svårare att tillgodogöra sig maten. Många får dålig aptit på höga höjder, men jag har hittills inte haft något problem med det.

De andra två i expeditionen har varken Lars eller Laila träffat utan bara haft kontakt med via nätet och på telefon.

- Det kan vara bra att vara fler för expeditionen blir billigare och man få hjälp om det händer något.

Vad kostar det?

- Jag vet inte och vill inte tänka på det just nu. Tillståndet för att bestiga just det här berget går på 3 000 dollar och det delar vi ju på. Totalt kan det handla om runt 50 000 kronor per person.

Har ni sponsorer?

- Nej, inte det här gången.

Vad händer om ni blir osams?

- Jag har tänkt på det, men jag tror det går bra.

- Vi kommer nog att agera mer som två replag och klättra i olika tempo. Jag och min karl tillsammans och de två ihop. Vi har komradio, så vi kan kontakta varandra.

Vad gör man på kvällarna?

- Vi brukar ha fem tärningar med oss så att man kan spela yatzy och jag brukar skriva dagbok.

Vilket blir ditt nästa berg?

- Jag kanske har fått nog efter det här för man kan lida mycket när man klättrar. När vi var på väg ner förra gången sa jag till Lars: "Ska vi åka på badsemester till Gotland nästa gång?". Det var han med på.

Hon skrattar till och fortsätter:

- Men det gick över på ett par dagar.

KARIN DIFFNER

Mer läsning

Annons