Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lågstrålande zoner är en utopi

Annons

I ett flertal kommuner diskuteras inrättandet av så kallade strålningsfria zone eller lågstrålande zoner. Det handlar oftast om områden där man skulle begränsa utbygg-naden av nya nät för mobiltelefoni, det vill säga områden utan täckning.

Det skulle kunna få olyck-liga konsekvenser om kommunerna godtyckligt skulle begränsa införandet av samhällsnyttig teknik.

Kommunerna och staten använder ofta själva mobiltelefoni, exempelvis inom vård, räddningstjänst och polis, för att genomföra sin service till kommuninvånarna.

Många invånare använder mobilen för sin egen trygghet och för att kunna larma vid olyckor.

Att inrätta lågstrålande zoner vore både vilseledande och cyniskt mot de kommun-innevånare, som är oroliga för införandet av den nya tekniken för mobiltelefoni.

Det finns redan i dag, utöver de befintliga mobilnäten för GMS och NMT, ett flertal rikstäckande nät för tv- och radiosändning med kraftfulla sändare samt ett antal trådlösa kommunikationsnät för räddningstjänsten, försvaret, transportföretag med flera.

Det finns även privata radiosändare som kan vara många gånger kraftigare än bas-stationer för mobiltelefoni.

Kommunerna har inte möjlighet att styra över utbyggnaden av alla dessa nät utan har inom detta område främst ansvar för att hantera bygglovsfrågor för master.

Ansvariga tjänstemän inom kommunerna bör vara väl medvetna om detta. I en skrivelse från oktober 2003 till kom-munerna, skriver Kommunförbundet att man inte anser att det finns grund för så kallade strålningsfria zoner, bland annat eftersom strålningsfrihet inte kan åstadkommas och att kommunerna i sin planering och tillståndsgivning inte förfogar över sådana förhållanden som påverkar strålningen i ett område.

Frivilliga överenskommelser mellan kommunerna och mobilteleoperatörerna, om att inte bygga ut 3G i vissa områden, står i konflikt med de gällande tillståndskraven för 3G-utbyggnaden, där operatörerna ska erbjuda täckning för 8 860 000 personer i Sverige. PTS har meddelat att man inte ger några dispenser från detta krav.

När det gäller att tillämpa miljöbalkens försiktighetsprincip för utbyggnaden av näten för 3G, så är det främst en fråga för de ansvariga centrala myndigheterna att bedöma hur det ska ske. Såväl Socialstyrelsen som Strålskyddsinstitutet gör bedöm-ningen att basstationer för mobiltelefoni inte utgör någon strålskyddsrisk eller kan orsaka olägenheter för människors hälsa.

Om man inom kommunerna gör en annan riskbedömning än expertmyndigheterna vore det oerhört cyniskt att begränsa utbyggnaden i glesbygd men inte i hela samhället. Socialstyrelsen har också uttalat att människors oro inte ensamt kan ligga till grund för att - med stöd av miljöbalken - kräva åtgärder vid etablering av basstationer för mobiltelefoni.

Jag vill påminna kommunpolitikerna, i de kommuner där man diskuterar detta, om att en långsiktigt framgångsrik politik bör bygga på välgrundad fakta och väl underbyggda argument.

Mats Holme

MTB, mobiltelebranschen

Mer läsning

Annons