Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsertrecension: Judas Priest

Annons

Judas Priest
Stora festivalscenen, Sweden Rock
23.00, torsdag 10 juni
publik: 20 000 personer

Det doftar lätt av gödsel och samlad folkmassa när det inspelade introt till Hellion/Electric Eye rullar ut över de 20 000 personer som står och hoppas på kvällens musikaliska höjdpunkt.

Publiken välkomnar Rob Halford, K.K. Downing, Glenn Tipton, Ian Hil och Scott Travis med utsträckta armar och de första riffen blir en ganska imponerande upplevelse.

Soundet från gitarrer och sång är nästan i nivå med hur Priest lät på den oerhört starka "Unleashed In The East".

Kan det verkligen vara möjligt att Judas Priest ska kunna gå in och leverera sina sånger med samma pondus som de gjorde för 20 år sedan?

Svaret är nej. Det kan Judas Priest inte.

Jag såg gruppen på den turné de gjorde efter att ha släppt sitt bästa album, "Defenders Of The Faith", och har sett fram mot den här konserten med viss bävan.

Att få starka ungdomsminnen solkade av en samling trötta farbröder? Helst inte.

Så blir det nu inte.

Judas Priest fyrar av ett hitspäckat set som är avsett att tillfredsställa de äldre fansen. Bandet radar upp låtar som Metal Gods, Heading Out To The Highway, Victims Of Changes, Green Manalishi och Painkiller.

Mot slutet av setet... Breaking The Law, förstås. Den kan Priest inte väja för. Och vill nog inte heller.

Rob Halford snajdar runt i en lång svart läderrock prydd med hängande kedjor av glimmande vit krimskrams-metall och tusentals välputsade nitar. Han fixar redan tidigt i setet en sång som Ripper med den äran, men den kanske bästa låten Judas Priest har i sin arsenal av heavy metal, Sentinel, kraxar han sig igenom som en skadskjuten kråka.

Priest gör en balladvariant av sin paradcover på Diamonds And Rust och när det drar ihop sig till final med Green Manalishi och Painkiller så har Halfords röst faktiskt hunnit repa sig avsevärt.

Judas Priest största problem för kvällen är egentligen inte Halfords röst. Lite oväntat är det gitarrduon Downing/Tipton som inte riktigt klarar av att leva upp till alla högt ställda förväntningar.

Gitarristerna är helt enkelt rejält slarviga och otajta i alldeles för många av de stämmor och sektioner som kräver bomtätt gitarrspel för att fungera.

Solona känns också ofta lite hafsiga och rutinartade. Som om den riktiga tändningen saknas, eller som om killarna inte brytt sig om att repa tillräckligt hårt och räknar med att kunna spika dit grejorna med ryggmärgen.

Painkiller blir en final som smakar sisådär med kraxsång och viss sänkning i ljudkvalitet.

Men extranumrena är ett finfint låtfyrverkeri. Här kommer Judas Priest tillbaka starkt och visar varför så många hårdrockare hyllar dem som heavy metal-musikens kungar.

När scenljuset riktas mot en liten alkov i vänsterkant av scenen och ljudet av en motorcykel mullrar ut över festivalgärdet och ned mot havet, då ställer sig varje hårstrå på kroppen i givakt.

Rob Halford dundrar in på HD till Hell Bent For Leather, och han har solbrillorna och den svarta läderkepsen på plats.

Och då känns det förstås för ett ögonblick som om tiden faktiskt har stått stilla i 20 år. I ett sådant ögonblick förstår även en svuren anti-nostalgiker exakt VARFÖR farbröderna i näromgivningen vrålar i högan sky. De förvandlas i ett slag till samma unga raska gossar de var 1983, med allt vad det innebär av hopp och förväntningar.

Att det kändes lite märkligt och bisarrt när samma tjocka skäggisar tidigare i setet sjöng allsång om att de ville vara min eller din eller kanske Rob Halfords personliga "Turbo Lover" är kanske mest en pikant detalj.

Eller ett bevis på den halvt ofrivilliga Spinal Tap-humor Judas Priest fortfarande är kapabla att frammana via sin scenshow.

Judas Priest levererar i alla händelser fyra finfina extranummer. Hell Bent följs av rena allsångsfrossan i Living After Midnight, United och avrundande You've Got Another Thing Coming.

Jag hade personligen gärna sett att Priest låtit sånger som Touch Of Evil och Turbo Lover få vila i frid, och i stället plockat med höjdare som Freewheel Burning eller Jawbreaker, men det är randanmärkningar i marginalen.

Judas Priest lyckas med viss marginal undvika att solka ned våra minnen av bandets glansdagar medelst jättetrött gubbspelning den här kvällen på Sweden Rock. Det blir en småtrevlig gospelafton i heavy metal-kyrkan, med några riktiga bottennapp men också några glada överraskningar på vägen in mot mål.

Bandet och publiken sammanfattar i all sin allsångsglädje bäst själva huruvida det återförenade Judas Priest gjorde ett godkänt jobb på Sweden Rock 2004 eller inte.

– Jä-jä-jä-jäjäjäjäjäjäjäjä-jääääää.... !!!

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons