Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommunen klarar inte av långvården

Annons

Öppet brev till medicinskt ansvarig för Saxnäs sjukhem, Mora socialkontor, Landstinget i Dalarnas län: Vi har haft vår far på Saxnäs i Mora i två år nu i sommar, sedan han drabbats av stroke och blivit rullstolsbunden. Vi är upprörda över hur försiktiga de ansvarigt medicinska är med att ge smärtstillande medel till patienterna.

Det är Panodil genomgående som ges oavsett grad av krämpor. Varför ska strokepatienter inte få samma lindring som cancerpatienter?

Det kan inte vara rätt att en läkare gör ett besök i veckan och besöker endast de patienter sjuksköterskan ber dem besöka och för övrigt ges direktiv till sköterskorna per telefon. Allt vilar ju då på dessa sjuksköterskors bedömning av patienten. Det är uppenbarligen något organisationsfel. Undersköterskorna, som ser patienten lida, väntar för länge med att kontakta sjuksköterskan eller får inget gehör när hon gör det. Sjuksköterskan väntar för länge med att kontakta läkaren. Läkaren är försiktig med att skriva ut smärtstillande medel. Läkaren väntar för länge med att skicka patienten upp till lasarettet för kvalificerad sjukvård. Så uppstår en kedja, där ingenting händer. Jag citerar min far: "Nu förstår jag hur det är att vara i koncentrationsläger". Ska man behöva ha den upplevelsen vid livets slut? Vi tycker inte Saxnäs kan kalla sig sjukhem med så litet kvalificerad sjukvårdspersonal. Kommunen klarar uppenbarligen inte av den geriat-riska sjukvården.

Vi tycker också att det är höjden att man inte får duscha mer än en gång i veckan när man ligger och sitter i blöjor dygnet runt. Det är tydligen någon regel som det absolut inte går att rucka på. Visserligen får man bli tvättad med tvättlapp en gång per dygn men det räcker inte.

Vår far klagade över att det sved och irriterade. Organisationen är så hårt slimmad att personalen hinner absolut inte att ta ut patienterna mer än någon enstaka gång. Tänk er in i situationen själva: att aldrig få komma ut i friska luften om inte anhöriga finns i närheten, att ständigt ha svåra smärtor, att inte få duscha underlivet efter att ha suttit i varma, våta blöjor hela dagen, att få tvätta håret endast en gång i veckan, fast det är fett och kliar i hårbotten.

Är detta ett människovärdigt slut för våra gamla? Vill vi själva sluta våra dagar under sådana förhållanden? Svar: nej. Det är med skräck och fasa man tänker på en sådan framtid. Dessa våra gamla, som plikttroget betalat sin skatt under hela sitt liv, arbetat hårt för att höja landets välfärd. Förtjänar de inte att få en människovärdig vård i livets slutskede? Det behöver inte alltid vara en resursfråga, det kan lika gärna vara en organisationsfråga.

Vi vill poängtera att vi är ytterst tacksamma för det arbete och det bemötande vi och vår far fått av de biträden och undersköterskor som deltagit i hans vård på Björkudden. De har gjort allt de har kunnat under pressade tidsramar men de skulle behöva vara fler, så väntetiderna att få hjälp blev kortare för patienten. Det går inte att vänta en kvart eller längre om man behöver gå på toaletten och musklerna är förslappade. Man behöver även mer än blöjbyte och utfordring som människa. Nu hade vår far en väldig tillgång i att lyssna på P1 på sitt rum. Det dist-raherade men det är ändå inte samma sak som när en människa har tid att tala med en utan att samtidigt utföra ett annat arbete.

Nu drabbades vår far av kallbrand och tvingades amputera ett ben. Han skickades till Falun för undersökning där remiss skrevs och skickades direkt till Mora lasarett. Men han fick ligga ytterligare en vecka med svåra plågor på Saxnäs innan han togs in akut. Nu ska tilläggas att han fick faktiskt även Ketogan där när det var som värst men tyvärr med för långa mellanrum, så smärtorna hann ständigt återkomma innan nästa dos gavs.

Remissen hade tappats bort på lasarettet. Ingen visste var den var. När vi var med honom på akuten, kom en sjuksköterska med den i högsta hugg, när läkarna redan hade bedömt att benet måste bort snarast. Det är ju helt otroligt att remisser går med postgång i dessa IT-tider, när en remiss skulle kunna vara framme vid mottagaren på en sekund. Dessutom kommer de bort innan ansvarig får den i handen. Nu fick vår far ligga en hel vecka extra med svåra plågor på grund av denna överorganisering, som gör det omöjligt att handla snabbt. Vi bad att de skulle ta benet i Falun direkt. Men det var omöjligt. Det måste gå via remiss. När benet väl var amputerat, fick han en fantastiskt fin vård av vårdpersonalen på ortopeden på Mora lasarett och där snålade man inte på smärtstillande medel tack och lov.

Vi vill inte klandra någon och säga att den eller den har gjort fel. Vi vill bara poängtera att här är ett mycket allvarligt systemfel och kommunen klarar inte av långvården. Det är uppenbart. Försök att göra något åt det snarast!

Arthur Hanssons anhöriga genom Idun Hansson

Mer läsning

Annons