Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag saknar ännu varmbadhuset

Annons

Minns ni Varmbadhuset i Falun? Jag gör det. Och jag tycker fortfarande att det är synd - den känslan kommer över mig ibland - att det inte fick stå kvar.

När jag gick i grundskolan på Seminariet var det en höjdpunkt när vi åkte till badhuset och badade.

Det luktade klor. Vattnet var blågrönt. Stentrapporna var hala. Blöta fötter fick passa sig. Halkrisken var stor.

Senare i livet var också detta badhus, som beundrats av både Falubor, turister och kungar, närvarande för mig.

Jag och arbetskamraten Larry från Gävle, hade en tisdagstradition. Vi köpte revbensspjäll och öl på Ic, drog till badhuset och simmade.

Sedan åt vi lunch på träbänkarna och njöt av både vatten och mat och den känsla som präglade väggarna i detta gamla hus.

Men en dag var badhuset borta. Jämnat med marken. Här byggdes ett polishus i stället.

"Det rivs för att få luft och ljus", skrev Strindberg en gång i tiden, men då syftade han på Stockholm och inte på Faluns innerstad.

Här rev man för, ja...för vad?

Ett polishus som skulle ha kunnat byggas varsomhelst i stan utom där badhuset stod.

Och gamla Holmtorget med intilliggande trähuskvarter tyckte man heller inte skulle stå kvar.

Är det någon som tycker att "Domushuset", som byggdes i stället, är något att skryta med?

Och den vackra infarten från Gävle - landets vackraste infart - höll inte heller måttet.

Österifrån gled man på den tiden in i Falun genom en ståtlig björkallé.

På försomrarna, när björkarna slagit ut, var det otroligt vackert: med Norslunds kyrkogård och dess stillhet på ena sidan och Dalregementet, med dess larm och ljud, på den andra sidan.

Björkallén var något vi kände stolthet inför. Stundom var den lika tät som när man åker igenom en burrig bokskog på Österlen i Skåne.

Men Esplanaden klarade inte heller politikernas vilja att förnya - och därmed offra landvinningar, som Faluborna lärt sig älska.

Exemplen på rivningshysterin i Falun kan göras lång. Och man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden som till Esplanaden, badhuset och Holmtorget för att hitta objekt.

Nejdå, Folkparken på Kvarnberget fick heller inte stå kvar. Hit skulle Domänverket.

Som sedan flyttade ur lokalerna...

Kålgårdsbadet var ett bad med bassäng och träläktare. Här spelade grabbarna i Falu SS vattenpolo. Ett attraktivt utflyktsmål för Faluborna. Det tyckte man heller inte skulle stå kvar.

Det senaste exemplet är Kullen, Falubornas nöjesetablissemang sedan 100 år.

Trots protester tyckte politikerna att man kunde offra danslokalen för att göra en domstol där i stället.

Falun är dock inte unikt i sammanhanget. Rivningsivern är stor på andra håll också.

Men jag måste erkänna att jag blir både ledsen och förbannad när jag jämför hur Falun såg ut för 40 år sedan och hur staden ser ut i dag.

Falun har ju bitvis skövlats.

Kanske kan världsarvsutnämningen ge rivningsbenägna politiker stopplykta. Jag hoppas det.

Och bevarandet måste gälla fler byggnader och områden än bara det som har med gruvan och dess historia att göra. Tänk efter - före.

Mer läsning

Annons