Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

- Jag lever för djuren

Annons

Tillsammans med bland annat hundar, katter, marsvin, kaniner och en kråka samt tillfälliga hyresgäster i form av duvor, en kattuggla och en sparvhök bor Alexandra Reuterskiöld i ett rött litet hus utanför Avesta.

Här har hon inrättat en fristad för skadade djur som hon vårdar i syfte att sedan släppa ut dem till det fria livet igen.

- Jag har alltid varit djurvän och tagit hand om djur, berättar Alexandra, född och uppvuxen i Bromma utanför Stockholm.

Till henne kom grannens ungar med skadade fåglar och andra smådjur som råkat illa ut och lilla Alexandra tog hand om dem. Så har det fortsatt. Under många år har hon jobbat tillsammans med andra djurrehabiliterare. Hon har utvecklat den fingertoppskänsla som behövs för att exempelvis kunna känna om en fågel har en fraktur på ett ben eller en vinge. Och i dagarna har hon själv fått tillstånd från länsstyrelsen och Naturvårdsverket att formellt titulera sig djurrehabiliterare.

- Det är viktigt att understryka att jag inte är veterinär. Jag har inte rätt att utge mig för att vara veterinär i de åtaganden jag gör, exempelvis utföra operationer, säger hon.

Hon samarbetar för tillfället med en veterinär i Hedemora som varit generös nog att hjälpa henne när det behövts, trots att arvodet oftast uteblir. För Alexandra arbetar helt ideellt och har inga inkomster på det hon gör. Tvärtom lägger hon själv ut de slantar som behövs, både vad gäller djurfoder och bensinpengar när hon hämtar de skadade djuren. Upptagningsområdet är i princip hela länet.

Men hon hoppas på goda människors vilja att hjälpa henne, med exempelvis bensinpengar eller djurfoder, och planerar att söka pengar ur fonder och från myndigheter.

Alexandra har tillstånd att rehabilitera harar, ekorrar, igelkottar, fågel och rovfåglar. Men hon rycker ut och hjälper till vid alla typer av djurolycksfall och ser till att djuret hamnar på rätt ställe för vård eller i värsta fall avlivning. Men det ska oftast mycket till innan hon tycker att det skadade djuret ska avlivas. Skadorna bör då vara av den art att de är oläkbara, exemplevis en bruten ryggrad.

- Det kan också vara att djuret ger upp, att det har ont och inte vill leva längre. Att de bara blundar och varken vill äta eller dricka.

Men alla djur är värda att försöka räddas.

- Jag är helt artopartisk, säger hon och att det är sant förstår man när man träffar den stjärtlösa och blinda, men tama och kärvänliga kråkan Håkan.

I ett annat hus sitter en sparvhökshona som skadat vingen och som hittades för någon vecka sedan. Alexandra måste ta på sig handskar för att kunna hålla henne för fotografering och när hon sätter tillbaka höken i buren spärrar fågeln ut vingarna och tar ett fast grepp i ena handsken med klorna. Hon är inte stor men visar tydligt att hon inte tänker ge sig utan strid. I en vojär, bur, bredvid sitter kattugglan Elgin, nyvaket blinkar han mot solen när vi pockar på hans uppmärksamhet, men låter sig beundras. Tidningens utsända stryker honom försiktigt med en fingertopp över huvudets sammetslena fjädrar. Han är vacker.

Elgin hade skadat ett par klor och var kraftigt undernärd uttorkad när han kom till Alexandra.

- När han hittades vägde han 190 gram och en kattuggla väger cirka 450 gram normalt, säger Alexandra.

Han tillhör en vanlig patientgrupp.

- Det är vanligt med unga ormvråks- och ugglehannar som blivit bortstötta från sina mödrar under hösten innan och inte har något eget revir. De irrar runt hela vintern utan att nästan hitta någon föda och när det blir vår är de helt utmattade och uttorkade.

Den här tiden på året är högsäsong hos Alexandra. Vissa dagar går telefonen varm och ofta gäller det flyttfåglar som till exempel kommit för nära elledningar eller krockat med en bil när de gått in för landning, ekorrungar som ramlat ur boet och igelkottungar vars mamma blivit överkörd. Och så harpaltar.

- Folk hittar, vad de tror övergivna, harpaltar, men harmamman lägger sina ungar överallt och går runt och matar dem. Det är snällt att människor förbarmar sig över dem, och ligger ungarna två dygn på samma ställe kan de vara övergivna. Men man ska titta om man ser mamman i närheten först, uppmanar Alexandra.

Visst händer det att Alexandra fäster sig lite extra vid något av djuren och att det kan kännas svårt att släppa dem igen. Men att ge dem friheten tillbaka är en del av belöningen menar hon.

- Man har sitt kall. Just här, just nu behövs jag. Och det är djuren jag lever för.

Fotnot: Om du vill komma i kontakt med Södra Dalarnas djurrehabilitering är telefonnumret 073-963 85 87.

EVA LANGEFALK

Mer läsning

Annons