Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen själv- klar rätt!

Annons

Tankar av

Elin Staffas

Jag var sex år och arg, argare, argast. Fanns det någon som var mer orättvist behandlad än jag? Jag som så väl visste vad jag ville skulle inte än på tolv år få åtnjuta den medborgerliga rättigheten att gå och rösta.

Var senila gamla gubbar på hem förståndigare än jag kanske? De vuxna runt omkring mig hångrinade, skrattade lite, och sa: Ja, ja, världen är inte riktigt rättvis flicka lilla.

Tiden gick och jag växte mig större och förståndigare för vart år. Under en period i högstadiet var jag såpass engagerad, och säker på min politiska tillhörighet, att jag tecknade medlemskap i ett av våra riksdagspartiers ungdomsförbund.

Något år senare kändes allt plötsligt inte så enkelt som förut. En känsla av osäkerhet hemsökte mig.

Mer och mer för var dag som gick kom jag till insikt om att allt det som, för mig, tett sig svart och vitt färgats i ett slags gråskala. Nu var det plötsligt svårt att tillkänna en politisk inriktning hela sin sympati och totalt dissa alla övriga. Det finns mycket att ta hänsyn till: undantag, olika livsöden, hela världens välfärd och så vidare.

Det är nästan så att litet av glädjen i att gå och rösta förtas av beslutsångesten innan, men detta till trots kommer valdagen naturligtvis att vara en stor dag för mig.

Helt klart hade jag varit en säkrare och kaxigare förstagångsväljare om jag fått rösta vid sex års ålder än vad jag kommer att vara nu när jag som nittonåring går iväg till vallokalen.

Någon sänkning av rösträttsåldern till sex år skulle jag trots detta inte vilja förorda, men barn och ungdomar måste få större möjlighet att påverka samhället. Om inte annat för att skapa en tilltro till vår demokrati.

Demokrati är ju faktiskt ingen självklarhet utan något högst förgängligt.

Glöm aldrig det!

Mer läsning

Annons