Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga dagisbarn på skidspelen

Annons

Jag ryser när jag hör speakern i högtalarna. "Se till att få fart på publiken, Ulrika".

Hade tagit mig upp till Lugnet alldeles själv, betalt med egna pengar och valt en plats på stadion där jag inte blev lomhörd av högtalarna. När jag sedan står där och njuter av skidåkning och sol så störs jag med jämna mellanrum av uppmaningar att göra vågen och svara på frågan "mår ni bra, publiken?".

Var kommer denna hysteri ifrån? Är arrangörerna så skräckslagna för korta pauser?

Var lugna snälla ni, vi är vuxna och kan klara oss själva då och då. Jag applåderar stafettåkarna i hästskon och på vallen, däremellan kikar jag på läget i skogen på storbildsskärmen och lyssnar på kunniga rapporter i högtalarna. Jag småpratar med maken och bekanta som dyker upp i publiken. Jag börjar inte kinka.

Mitt behov av att behandlas som ett dagisbarn är obefintligt, och jag ryser när jag på befallning ska vifta med händerna, utan någon anledning alls.

Är det tv-studion som smittat av sig till Lugnet? Där är publiken ofta en fond som applåderar på uppmaning.

Det som sitter kvar som en tagg är när den annars utmärkta speakern säger "Se till att få fart på publiken, Ulrika", med adress till sångerskan och hejarklacksledaren. Det säger han när svensken, norrmannen och italienaren är på väg in på stadion för en hård spurtstrid i stafetten. Då behöver ingen säga till mig att jubla, för det är god och spännande sport.

Jag kräver respekt som skidspelspublik.

Annars var det en underbar skidspelssöndag.

RAGNA FAHLANDER

Mer läsning

Annons