Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Illavarslande motstånd och teoretisk gymnastik

Annons

De ganska många elever som kanske tränar två gånger i veckan och spelar match varje helg har självklart inte samma behov av skolans stöd för att komma i gång med rörelse och konditionsträning som de elever som är fysiskt stillasittande. Det motstånd mot nivågruppering inom idrottsämnet som idrottslärarna signalerar tycker jag är mycket illavarslande eftersom ett sådant motstånd antyder att lärarna, och lärarutbildarna anser att den egna undervisningen är det enda riktigt viktiga inom idrotten.

Jag tycker att idrottslärarna och högskolan i stället borde ta intryck av den utveckling som skett inom andra ämnen på många progressiva skolor. På dessa skolor är det självklart att eleven står i centrum och att undervisningen i till exempel matte och engelska sätts in som stöd på den nivå där eleven befinner sig. På skolor där eleven verkligen är i centrum är det därför självklart att elevens andel av lärartiden beror på hans/hennes behov.

För mig är det självklart att även idrottsämnet måste anpassa sig till elevernas individuella behov och förutsättningar.

Jag vill också poängtera att jag inte talar om ett eventuellt kommande samarbete med idrottsföreningarna - de idrottsaktiva eleverna finns redan och den viktiga frågan är därför på vilket sätt skolan vill använda denna resurs. Min åsikt är att idrottslärarna borde lägga upp sin undervisning på ett sådant sätt att alla elever får goda möjligheter att lära sig röra på sig regelbundet.

Om man lägger mindre krut på de elever som redan är i gång ges större utrymme åt de elever som behöver hjälp. Inlägget från de sju idrottslärarutbildarna på Högskolan har dock en märklig slagsida åt det teoretiska hållet. Man kan få intrycket att de står för något slags "teoretisk gymnastik". Stämmer detta intryck är det mycket oroväckande om vi nu är överens om att det stora problemet är att en del av skoleleverna rör sig alldeles för lite! I inlägget från idrottslärarutbildarna tycker jag mig också märka en något nedlåtande attityd gentemot idrottsföreningarna och deras ledare. Man kan få intrycket att lärarutbildarna inte anser att föreningarna är "kompetenta" att ansvara för en stor del av elevernas behov av rörelse och träning.

I själva verket är det ju så att skolans idrottsundervisning aldrig kan nå upp till en del av de kvalitéer som föreningarna besitter. Föreningarna och deras ledare umgås och leder ungdomarna under mycket längre tid och i mycket fler sammanhang än vad lärarna någonsin kan göra. De tränar dem kanske 4-6 timmar i veckan, de är med dem på matcher, hanterar uttagningar, segrar och förluster. De är med dem på resor och cuper, sover i skolsalar med dem och finns under perioder till hands som mycket närvarande vuxna för ungdomarna.

Självfallet är också skolans idrottsundervisning av stor betydelse. Men undervisningen är i stort behov av förnyelse och det viktigaste förnyelseuppdraget handlar om att direkt och konkret samverka med all den idrott och träning som sker utanför skolan!

WIDAR ANDERSSON

Mer läsning

Annons