Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I vinterskog och på ett kalhygge i vårtid

Annons

I stigningarna på vägen mot det som en gång var fäboden Ribbåsen är man på väg uppför Högsås, vars högsta punkt ligger på 442 meter över havet. Hela övre delen är ett enda jättestort kalhygge till höger om vägen. I den nedre delen av hygget går en väg till Klitten till höger. Vi har promenerat där några gånger i vinter genom en tyst, snötyngd skog.

Man kommer in i skogens lugna andning. Det känns överflödigt att prata. Det enda vi kommenterat är djurspår i snön som vi inte känt igen som spår av älg, hare, räv eller ekorre. Och när vi sett färska älgspår på vägen har vi sagt: nu har älgen hört oss och sprungit iväg. Ett stycke bortåt vägen har vi stannat vid en öppning i skogen med ett björkbestånd och kikat på orrar. Avståndet mellan oss och fåglarna har varit tillräckligt långt, för att de inte skulle bli skrämda och ta till flykten. På andra sidan av vägen har älgarna kalasat på topparna av ungbjörkar och småtallar.

I dag, en av de sista dagarna i mars, går vi inte så långt som vi brukar. I soliga partier av vägen är det tjällossning. Där skogen skuggar är det vinterväg. Vi tror att inom de närmaste dagarna har det kommit hit en skylt om körförbud på grund av tjällossning. Göran föreslår att vi ska gå in på skoterspåret som korsar vägen.Jag hänger med, och vi går snett bakåt mot det håll som vi kom ifrån. Vi är på den gamla buförstigen mellan Liden och Ribbåsen. Skoterföraren har följt den markerade stigen.Vi går ett stycke genom skogen innan vi kommer upp på det enormt stora kalhygget. Skoterspåret, som en trottoar i skogen, leder oss uppåt, uppåt. Jag får känslan av att vara på ett fjäll. Det är vackert väder. Vi stannar då och då och vänder näsorna mot solen.

Vår vana trogen ser vi på allt omkring oss. Vi intresserar oss för stubbarna efter stadiga tallar som fällts av skogsmaskinerna. Mitt i stubbarna är det en något mörkare färg, kärnveden, utanför är det ett ljusare parti. Vi ger oss inte tid att räkna årsringarna, men vi uppskattar att de grövsta tallarna var flera hundra år. Här och där på hygget står dungar av taniga granar och enstaka exemplar av högväxande sälg. Sälgen blommar tidigt på våren och sparas för att olika insekter ska gynnas. Har jag lärt mig.

Vi går längre upp på hygget. Här känns vinden kall. Snötäcket är tunt här högt upp i Högsås. Om det blir några varma dagar blir det barmark här. Genom våra kikare ser vi ut över vyerna nedanför och långt bort från oss. Ett högt berg, Risberg i Loka, har vi nedanför oss till höger. "Titta, hustak långt där nere i skogen!" På det här avståndet liknar det en teckning av John Bauer. Två öppna vita fält syns. Det måsre vara tjärnar. Mitt på en av tjärnarna syns en stor, svart prick. Troligen en pimpelfiskare som sitter och njuter i solen.

När vi kommer tillbaka ner i skogen upptäcker vi tjäderspår "på trottoaren". Vi stannar vid en hög, gammal stubbe med mossa och lingoris på. Den är grövre än stubbarna uppe på hygget och mycket högre. Konstaterar att stubben är ett minne från tiden före motorsågarna och skogsmaskinerna. Det här trädet fälldes på vintern, av två man som som sågade sig igenom stammen. Kanske gubbarna hade yxor? Vilket redskap de än använde, så är trädet kapat jäms med snötäcket. Vi ser flera höga stubbar inåt skogen. Hur såg gubbarna ut? Vad pratade de om? Kanske, om de skulle hinna kvista och barka trädet den dagen? Tänk om stubben kunde berätta!

Barbro Götesson

Mer läsning

Annons