Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en småstad någonstans

Annons

Jag kom med tåget kvart över tio på kvällen. Det var fortfarande så pass ljummet i luften att det var en sommarkväll och på perrongen var vi sex personer som hade stigit av.

Jag hade aldrig varit där förut. Varför jag åkte dit behöver vi inte prata om nu, men det var viktigt för mig.

Järnvägsstationen låg i ena änden av stan. Till stället där jag skulle sova hade jag tio minuter att gå. Gågatan var nästan tom, förutom att två dörrvakter stod vid ingången till en nattklubb som dagtid var lunchrestaurang, där en matsedel vid entrén berättade att pannkakor och ärtsoppa var morgondagens huvudnummer.

Jag kom fram till hotellet, ett trevåningshus med tunga, röda gardiner för fönstren. Det hade varit som på film om det hade börjat regna i det ögonblicket, som en scen då främlingen kommer till the city och tar in på sunkigaste haket för att ta hand om vad som måste göras. Något regn kom inte, för det var fortfarande sommar och den gångna sommaren hade inga regn i sina tankar.

Tidigare, redan före avresan, hade jag fått portkoden till Frimurarhotellet, så jag hade bara att slå in den på den lilla dosan på väggen. Jag gick in. Till vänster en soffgrupp i skinn, till höger en läskautomat och ett kylskåp med ostfrallor och några räkbaguetter. Bakom en låst glasdörr låg den nedsläckta receptionen. Ett anslag sa: "Frukost 07.00-09.00. För kvällsmat, se restaurangen runt hörnet". Vi utelämnar namnet, jag minns det faktiskt inte heller. För när jag gick dit, jag ville ha nåt enkelt, säg, pyttipanna med vändstekt ägg, fick jag förklarat för mig att köket stängde halv elva och att det var "omöjligt att äta i kväll".

Jag gick vidare. Diskot som var en lunchrestaurang kunde bara servera tacoschips med salsasås, men jag avböjde och sa att det passar inte för en som har åkt tåg i sex timmar och håller på att hungra ihjäl i en stad som han inte vet någonting om.

Ett gatukök på torget sa: "sorry, men vi har ingen riktig mat". Det lät som när mamma pratar om stekt fläsk och potatis. Det är riktig mat, pizza, burgare och pastarätter kan slänga sig i väggen.

Pizzerian på torget erbjöd en kvällsspecial - "Kebab med bröd 20:-!!!" - och jag gick in där. Röda rottingstolar och mörka bord. Askfat på restaurangens högra sida, inga på den vänstra. Jag satte mig till höger eftersom jag faktiskt hade ett buckligt ciggpaket i jackfickan. Jag tände en cigarett. Drog in röken. Smakade inte som jag mindes det.

- Hej, sa han med utländsk brytning.

- Du kanske har en meny?

- Jajamänsan, sa den korte servitören och tog fram matsedeln som han hade gömt bakom ryggen.

Mest pizzor och kebabrätter, men också pyttipanna, under rubriken "Husets".

- Jag ser att det är försent att beställa nåt från husets meny, men jag skulle väldigt gärna vilja ha pyttipanna, sa jag.

Han strök sin kolmörka mustasch och svarade att han skulle ordna det.

Jag satt där i högst tio minuter och sen kom maten in tillsammans med en folköl i immigt glas. Servitören, som förmodligen också var ställets ägare, önskade en smaklig måltid och slog sig ner i det andra hörnet för att se en fotbollsmatch i turkiska ligan. Kanske direktsänd, kanske repris.

Jag åt och tänkte att såna som honom behöver vi fler av, många fler.

Och för övrigt...

...berättar Dagens Nyheter att Bushkritiska böcker klättrar på försäljningslistorna i USA. Ja, sannerligen är landet the land of hope.

Energi:

2-1 (derbyresultat på Råsunda).

Oenergi:

Masterplan (Femmans obegripliga kvällsunderhållning)

Mer läsning

Annons