Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helena och barnen lever på 10 000 kronor i månaden

Annons

När inkomsten är knapp försvinner det mesta av livets guldkant och lite till. Bara det allra nödvändigaste blir kvar. I Helena Hemgrens liv finns därför ingen bil, inget körkort, inga semestrar, inga restaurangbesök, inga nya kläder eller prylar, ingen morgontidning och ingen villa med trädgård. Och hennes 15-åriga son kan glömma den hett efterlängtade mopeden.

- Vi har ju aldrig behövt svälta, vi har alltid fått något i magen, makaroner eller så. Jag brukar tänka på att det finns de som har det värre, som människor i u-länderna som inte ens har friskt vatten.

I tretton år har hon själv tagit hand om sina två barn. Perioder av arbetslöshet har varvats med arbete i affär och i förskola, som vaktmästare och städare. Alltid som vikarie - aldrig som fast anställd.

Hon har också studerat, läst in grundskolan och gymnasiet eftersom hon hoppade av skolan i åttonde klass för att hon inte stod ut längre:

- Jag var blyg och läspade så jag var ett tacksamt mobbningsoffer, säger hon.

Hon vet vad det innebär när livet och barnens behov gnuggas mot det som kallas existensminimum. När 10 000 kronor i månaden ska täcka allt - från boende och el till kläder och mat.

- Skolan kräver så mycket, de ska ha cyklar, skridskor, skidor och matsäck, säger hon.

Hon berättar att när barnen var små hände det att hon ringde och sjukanmälde dem för att de skulle åka skridskor eller skidor i skolan. Föräldrarna i den äldsta sonens klass var par och hon tyckte att de såg ut att ha det så bra. Skammen över att inte ha råd att ge sina barn skridskor eller skidor gjorde att hon ljög och höll barnen hemma.

- Man skäms. Jag trodde jag var ensam om att ha det så här, säger hon.

Det är barnen som hon upplever har fått lida mest:

- Det känns ju jättejobbigt, man vill ju kunna ge dem något utöver det som de absolut måste ha, säger hon.

Så berättar hon om den gången hon blev så arg. Hennes äldsta son kom hem från skolan och hade blivit mobbad för att han inte hade märkesjeans. Då gick hon ut och köpte honom ett par. Det blev mer makaroner än vanligt till middag den månaden.

- Det gäller ju att betala hyra och el, men utan telefon har jag varit i perioder, säger hon.

Själv ärver hon sina kläder och det kan gå år mellan hennes klädinköp.

- Och för mig är de ju nya och fina, säger hon.

De perioder hon var helt beroende av bidrag unnade hon sig och barnen det där lilla extra när månadsutbetalningen kom:

- Det blev en pizza, en hamburgare på McDonalds eller kanske lite extra godis efter att ha gått och varit fattig i två veckor, säger hon.

De senaste åren har varit bättre. När hennes äldsta son, nu 19 år, flyttade hemifrån i vintras bytte hon bostad till en mindre och billigare lägehet. En tvåa på 57 kvadratmeter, 15-åringen har sovrummet och hon sover i en bäddsoffa i vardagsrummet.

Hon har också engagerat sig i Verdandi, upptäckt att hon inte är ensam, att det finns andra som har det som hon. Och sedan två år tillbaka är hon projektanställd, jobbar med marknadsundersökningar för sex olika uppdragsgivare. Arbetet har gett henne mellan 1 000 och 2 000 mer att röra sig med varje månad, och långa perioder har hon kunnat klara sig utan socialbidrag:

- Det har betytt mycket för mig, jag känner större frihet och självförtroendet växer när man slipper leva på socialbidrag.

När jag frågade henne varför det är jobbigt att leva på socialbidrag suckar hon stort:

- De ska ha reda på allt, ha koll på varje krona, varje utgift. Jag slipper leva på andra, slipper känna mig mindre värd som man gör när man inte klarar av att tjäna ihop till sitt levebröd.

Slutligen frågar jag Helena vad hon drömmer om, vad hon önskar sig i framtiden:

- Ett fast arbete, med fast lön och fasta tider.

ANN-SOFIE MASTH

Mer läsning

Annons