Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gudrun tvingas bära skyddsdräkt i Falu centrum

Annons

Debatten rasar kring utbyggnaden av 3G-masterna.

Långt inne i skogen mellan Toftbyn och Enviken sitter Gudrun Andersson och skakar misstroget på huvudet.

- En del inslag i debatten är oerhört skrämmande, säger hon.

- Hur många fler ska behöva hamna i min situation? Förvisas från samhället och ett normalt liv bara för att teknik och pengar är viktigare än människor? Hur länge ska politikerna lägga locket på?

- Inte ett öre satsas på forskning om elöverkänslighet, samtidigt som utbyggnaden av 3G-masterna forceras. Och under tiden blir vi fler och fler som tvingas fly.

Elingenjören Mats Jonssons och forskaren Kjell Hansson Milds uttalande i tidningen förra veckan har upprört även Gudrun. Talet om att sätta upp mobilmaster på skolgårdarna får henne att rysa.

Sedan 1997 bor Gudrun Andersson, 54, i en liten husvagn, så långt bort från elektriskt utrustning och mobiltelefoner det går att komma i Falun. Hon har ingen belysning, inget rinnande vatten, ingen telefon och skogens vilda djur som närmaste grannar.

Gudrun Andersson är överkänslig mot både el och kemikalier. Besvär som tvingat henne till förtidspension och ett flyktingliv i skogen.

- Jag får ont i lederna, hudbesvär och symptom som liknar en rejäl hjärnskakning. Till slut kan jag inte stå på benen, säger Gudrun.

Det är inte bara vanliga elektromagnetiska fält från elutrustning Gudrun reagerar på. Hon tvingas välja bort många andra saker som skulle kunna göra hennes tillvaro mer uthärdlig: glödlampor, stearinljus, starkt solljus.

- Vintrarna i husvagnen har varit bedrövliga, konstaterar Gudrun.

Gasol måste hon hantera, för att kunna laga mat. Maken Arne Stolpe har så gott det går sanerat en dieselbil, så att Gudrun ska kunna ta sig in till civilisationen.

- Jag åker in och handlar mat ibland, bara för att kunna stå ut. Men jag är alltid dålig när jag kommer tillbaka.

Besöken inne i centrala Falun är mycket sällsynta, men några gånger om året tvingas Gudrun dit. Då händer det att hon drar på sig den specialbeställda skyddsdräkten, som ska klara viss strålning och mikrovågor.

- Men jag går inte gärna ensam med dräkten på mig, säger Gudrun och skrattar.

Hon tycker att dräkten är en god hjälp, men den får tveklöst folk att vända på huvudet.

I slutet på 90-talet gjorde Falu kommun ett försök att hjälpa Gudrun genom att sätta upp en manskapsbod som skulle ersätta husvagnen. Men det gick inte, eftersom byggnadsmaterial i boden gjorde Gudrun dålig.

Nu, efter flera års exprimenterande, hoppas Gudrun och maken Arne att problemet ska vara löst. Bland annat har boden en spispanna, som gör att Gudrun slipper stiga upp var tredje timme och elda under vintern.

- Jag har haft tur och fått ett bra stöd av min kommun, säger Gudrun, som ser postivt på att politiker och tjänstemän börjat leta efter strålningsfria zoner i Falun.

- Men samtidigt är det skrämmande att man ska behöva hitta särskilda "hemländer" åt vissa medborgare.

INGER WALLIN

Mer läsning

Annons