Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Friden på landet stannade vid en dröm

Annons

För en tid sedan köpte jag ett hus i en liten by i Säters kommun för att jag var trött på att höra vad grannen gjorde och att de hörde när jag gick över golvet.

Det var dock trevliga grannar och jag var personligen inte osams med dem på något vis, vi kunde ta en fika ihop, skratta åt alla ljud som fanns i huset och baktalerier var det aldrig frågan om.

Då tillkom en liten i familjen och lägenheten blev för liten. Jag ansåg att det var dags att sätta eget bo i en liten stuga för att få röra mig som jag ville, städa när jag ville, ge barnen mer gräsmatta, helt enkelt att få ett friare liv.

Att jag valde ett hus på landet var för de vänliga människorna, naturen och dofterna som förekommer på landsbygden och att det är friare för barnen.

Men nu är min besvikelse stor, det finns någonting som heter "granne vägg i vägg" här också.

Att det fanns grannar visste jag, men att de brydde sig så mycket om vad och hur saker utförs av närliggande husägare var för mig kränkande. Det ska dock sägas att jag personligen inte är drabbad av denna terror, men jag lider starkt med de drabbade.

Det är inte stora saker som det klagas över, utan det är naturliga och nödvändiga saker för att överleva och må bra.

Att man orkar bo kvar när man har hackande grannar på sig tycker jag är otroligt duktigt, men hur man orkar bo kvar när man gör sig osams med grannarna hela tiden förstår jag inte.

De må klaga till kommunen, men var ska jag klaga på klagande grannar?

Jag trodde att det var frihet att bo i hus, men det vete katten.

Besviken

Mer läsning

Annons