Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Förbättra villkoren

Annons

Akut brist på vårdpersonal i sommar basunerade NLT nyligen ut. Resultatet lät inte vänta på sig då en hel del hörde av sig om möjligheten att bli vikarie i sommar.

Men inom äldreboendena blev det också debatt. Personal kände sig trampade på tårna. NLT har mött vårdpersonal från ett äldreboende och de har sin syn klar, vikariebrisen är arbetsgivarens fel.

De väljer att inte träda fram men anser sig vara goda representanter för yrkeskåren som sådan då detta flitigt debatteras personalgrupperna sins emellan.

De är fyra stycken, tre undersköterskor och en sjuksyster vid ett äldreboende.

- Vikariebristen förvånar inte oss, säger en undersköterska i 40-årsåldern som började som vikarie och i början av 90-talet fick fast anställning och som nu kommit upp i en lön på 16 200 kronor.

Sjuksystern med examen på tidigt 80-tal vittnar om bekymren. Hon har 19 000 i lön. I Malung bjuder kommunen 22 000 efter fem års anställning berättar hon.

- Rigmor Hedlunds och Nils Nyströms uttalanden i pressen visar att de inte vet hur det är. De nedvärderar mig och min personal, säger sjuksystern.

Undersköterskorna fyller i:

- Grundfelet är vår tunga arbetsbelastning, vårt stora ansvar i förhållande till lön och förmåner.

En kollegas dotter som tagit sommarjobb på ABB tjänar 1 000 kronor mer än sin mamma.

- Förr var det inte några problem att hitta vikarier. Men vem är så dum att ta jobb hos oss när villkoren på andra arbetsplatser är så mycket bättre, påstår de.

När de gick undersköterskeutbildningen lades tyngdpunkten på omvårdnadsbiten. Det var det de skulle bli proffs på.

Arbetsuppgifterna är numera fler och de boende mera vårdkrävande. Personatätheten är oförändrad. I dag går en stor del av arbetstiden åt till bisysslor såsom mathantering efter att köken försvann och koka-kyl infördes, möten, städning även av allmänna utrymmen och tvätt. Omvårdnadsbiten blir lidande.

- Vi är överallt och ingenstans, stundtals springer vi bokstavligen mellan potta och kök.

Med det ökade ansvaret och den via facket genomdrivna individuella lönen skall de profilera sig som undersköterskor:

- Vi ska engagera oss i både arbete, vårdtagare och deras anhöriga samt kvalitetssäkra oss och våra arbetsrutiner upp över öronen. Samtidigt ska vi bedriva en god och professionell omvårdnad. Lagar som Lex Sara och Lex Maria reglerar vårt arbetssätt. Vi måste vara skärpta och professionella. Vi har mycket skyldigheter men få rättigheter.

- Vi är nog den sista generationen som ställer upp på dessa villkor. Det talar sitt tydliga språk då ungdomen väljer bort omvårdnadsprogrammet.

- Vi är trött och slut. När det blir dags för pension kommer vi att få gå hem ledbrutna. Många inom äldreomsorgen är långtidssjukskrivna, några av utbrändhet, tror de.

Sedan karensdagens införande är det regel i att man går till jobbet trots att man borde ligga hemma och inte smitta ned kollegor och boende.

- Det går inte att stanna hemma när man vet att det inte finns vikarier att tillgå

Facket som í undersköterskornas fall är Kommunal får inga rosor:

- De är inget annat än en spegelbild av arbetsgivaren. Vågade jag skulle jag gå ur facket, säger hon i 40-årsåldern med nickande bifall från de övriga som tycker att facket spelat ut sin roll.

- Man har inte råd med en så exklusiv månadstidning som Kommunalarbetaren, 400 skulle man mycket hellre pensionsspara eller göra något vettigt för.

De berättar om när omsorgspersonal för ett par år sedan ville skriva protestlistor och kräva 6-timmars arbetsdag med heltidslön så fick man göra det utan fackets medverkan.

Man har även haft politikerbesök och däribland de högsta tjänstemännen inom förvaltningen som enbart sett de fina lokalerna men inte den fysiskt och psykiskt tunga arbetsmiljön.

- Min fackföreningsordförande Eva Fernvall i vårdförbundet fick 15,4 procent i lönehöjning. Hon tjänar 60 000 och jag är bara värd en tredjedel, suckar sjuksystern som inte heller har något till övers för sina fackliga företrädare.

Förutom dålig lön, arbete dygnet och året runt, sin arbetsklädespeng så har de bara 300 till ett julbord och så får de 80 kronor till biljetten för Ludvikafesten.

- När du frågar om man skulle uppmana sitt barn att välja samma yrkesbana är svaret NEJ. Visserligen behövs yngre men inte ska mina barn behöva ha det så här, säger den äldste av undersköterskorna.

För att ge yrkeskänslan åter har de flera förslag, 5 000 mer åt alla, sex timmars arbetsdag, mer förmåner...

Kommunen brukar berömma sig för att de ska införa kortare arbetsdag på prov inom hemtjänsten. Varför också inte på hemmen undrar de.

- Samarkand, vad är det? frågar de sig efter att ha läst i tidningen att kommunen tagit krafttag för att rekrytera folk för att möta pensionsavgångarna. Ord utan innehåll?

BO JOFFER

Mer läsning

Annons