Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fiolen uttrycker det som inga ord kan

Annons

- Det är lärorikt att ha lite långtråkigt, det hade jag när jag växte upp i Morgårdshammar, säger Thomas Fahlander.

Långtråkighetens lov har han också sjungit för sina döttrar.

- Långtråkighet och lite leda föder fantasi och förlöser kreativitet, fortsätter Thomas.

Inför 50-årsdagen finns tankar på hur han ska hinna allt. Han känner att så mycket är ogjort, kreativiten sjuder...

Säkert ordnar det sig, för Thomas menar att all vaken tid är arbetstid.

- Och i skidspåren blir jag ideligen omkörd av äldre gentlemen. Vid 50 är man bara barnet i dag, det är inte dags för silverkrycka som på fars tid. Vi behåller krafterna högre upp i åldern så mycket ska bli gjort fram över.

Just nu gör Thomas film. Hans filmer har setts i svensk, norsk, dansk, finsk och polsk tv.

Annars är Thomas känd som fotograf. Sedan 1982 har han sitt eget företag, Thomas Fahlander och vänner.

Bild och berättande har alltid fascinerat Thomas. Under gymnasieåren i Ludvika var han radskrivare på Bergslagsposten och hade tänkt att skrivandet skulle bli hans bana. Men så fick han vid ett tillfälle låna med sig en kamera.

- Vilken aha-upplevelse, efter det var jag såld!

Med 230 kronor på fickan, efter avslutad värnplikt vid I 13, liftade Thomas till huvudstaden. Här fick han snart arbete som foto- assistent hos Reijo Rüster i Gamla stan.

- Jag fick tidigt göra stora jobb, omslag till tidningen Vi och till Femina. Mycket större jobb än jag själv förstod... Snart blev vi kompanjoner. Efter en lärorik tid i Stockholm, som också gav Thomas många minnen från möten med intressanta personer som Slas, Cornelis Vreeswijk och Evert Taube, återvände Thomas 1977 till Dalarna och nu Falun.

I början av 1970-talet började Thomas intressera sig för folkmusik. Han åkte ofta hem till Dalarna på helgerna och for runt och spelade in gamla spelmän i hembygden.

- Jag lyssnade och lärde. Allra mest har jag lärt av Päkkos Gustaf som jag hade förmånen att lära känna 1981. Till Päkkosgården gjorde Thomas sedan många turer.

I dag är Thomas invald i Dalarnas spelmansförbund och sitter i styrelsen för Päkkos Gustafs minnesfond.

- Fiolen finns alltid med mig, jag är beroende.

Att spela är att förtälja en historia från sitt innersta, ett intellektuellt arbete samtidigt som det är djupt känslomässigt förankrat. Fiolen och stråken är som en barometer som visar både mig och omvärlden vilket skick jag är i.

- Man kan berätta en god historia med hjälp av många olika medier, säger Thomas och berättar att han i unga dar också hade funderingar på att bli skådespelare. Under gymnasietiden ägnade han sig åt teater.

Nu ska Thomas ro 50-årsdagen i hamn med pannkaksfest och sju sorters kakor på fredag. Det sistnämnda med bistånd av svärmor, hoppas Thomas. Sedan blir det familjeresa till Rom då Thomas ska testa sina kunskaper i italienska på romarna. Han gör vad han kan, pluggar det vackra språket för fullt på högskolan.

Han finlirar också på en fotoutställning i Seattle till hösten.

Om någon undrar vad Thomas önskar i stället för en silverkrycka, är upplevelser ett bra förslag. En god historia, en låt på fiol eller varför inte en god middag på rådjurssadel.

GUDRUN KLEFBOM

Mer läsning

Annons