Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familjen splittrades

Annons

Nej, Kerim är ingen desperat asylsökande som gått under jorden. Han är svensk medborgare, har fast adress och har ett fast jobb.

- Efter 14 år i Sverige betraktas jag som svensk medborgare, klass två.

Kerim, som är kurd, kom till Sverige 1989. Han ansökte om uppehållstillstånd och efter en fem år lång väntan fick han ett positivt besked.

- Jag var tacksam och glad. Lidandet var äntligen slut trodde jag, men det var fel.

Under den långa handläggningstiden av hans asylansökan, hann två av sönerna fylla 18 år och blev enligt svensk lagstiftning för gamla för att följa med familjen hit. Därför fick hans fru och parets två yngre söner komma till Sverige, men inte de två äldsta pojkarna.

- Enligt den nya lagen från 1997 ansågs de inte längre höra till hushållsgemenskapen. Barn till invandrare anses inte vara beroende av sina föräldrar och syskon om de är två.

I detta grundar sig en del av Kerims kritik. Det som också under åren gjort honom både arg och ledsen, är att sönerna i Turkiet inte ens får tillstånd att besöka sin familj i Grängesberg.

- De svenska myndigheterna tror att de tänker hoppa av om de får komma hit. Myndigheter ska inte ägna sig åt att tro och fatta beslut utan att veta.

Sönerna Yusuf och Yilmaz har var för sig ansökt om visum för att få hälsa på familjen i Sverige, men fått avslag. Den näst äldste lämnade in alla blanketter och intyg till den svenska ambassaden i Ankara.

- Nästa dag ringde han och berättade att ambassaden också ville ha en kopia på mitt lönebesked. Jag faxade det, men två dagar senare fick han avslag på sin ansökan.

- Ursäkta, men vad skulle de ha lönebeskedet till? Och alla andra blanketter?, undrar Kerim.

Samma negativa besked fick den andre brodern som ansökte om visum i Istanbul. För honom tog det en månad innan han fick sitt avslag. Det var i mitten av april förra året. Han överklagade och väntade. Och väntade.

Den sista juli fick han reda på att hans överklagan avslagits. I början av maj.

- Så gör man bara om man vill trakassera folk. Vi är ju i och för sig vana, turkiska myndigheter gör så hela tiden. Jag trodde tidigare att svenska myndigheter var annorlunda, att det fanns en rättssäkerhet och vilja att arbeta korrekt här. Det tror jag inte längre.

Kerim sitter i sitt vardagsrum på Kyrkbacken i Grängesberg och berättar. Han har nyss kommit hem från sitt arbete på Migrationsverket i Fagersta. I en annan soffa ligger hans åldrige far.

- När hans hustru, min mor, gick bort så tog jag hit honom till Sverige. Han är över hundra år och hans önskan är att barn-barnen i Turkiet får vara närvarande när han dör.

På väggen bakom Kerim sitter en tavla med ett svenskt skogslandskap. Lägenheten är på det hela typiskt svenskt inredd. Precis som Kerim vill ha det.

- Nu är jag i Sverige och vill leva som alla andra svenskar. Vi är sju personer här, vi jobbar och sliter och klarar oss själva. Jag betalar skatt, har inte gjort något kriminellt. Därför känns det så svårt att mina pojkar inte får komma hit och hälsa på, fira nyår, fira min födelsedag.

En av sönerna har trots allt varit på besök i Grängesberg. Han fick visum till Österrike och flög därifrån utan besvär till Sverige, eftersom resan gick från ett EU-land till ett annat.

- Jag tog kontakt med Migrationsverket, inte i Västerås eftersom jag arbetar i området och inte ville misstänkas för att utnyttja det, utan i Örebro. Min önskan var att han skulle få stanna någon månad hos oss som besökare, men det blev blankt nej.

Sonen skulle återvända direkt till Turkiet, vilket han också gjorde.

- Det visade samtidigt att de svenska myndigheterna som trott att han skulle hoppa av, haft fel, säger Kerim.

Men om Turkiet blir medlem i EU blir förutsättningarna annorlunda, eller hur?

Kerim skrattar sakta.

- Om det blir så, ja. Men då krävs att landet respekterar människovärdet och följer FN:s dek-laration om mänskliga rättigheter. Dit är det långt, mycket långt.

Han gör sig inga illusioner om att få besök av sina söner under överskådlig tid. Och hans förhållande till det land som han på så många sätt tycker om, är numera kluvet.

- Det finns ingen glädje eller trygghet i att vara svensk medborgare när man varje dag vaknar och vet att två av ens barn finns kvar i Turkiet och inte får besöka oss.

För snart en månad sedan skickade han en skrivelse om sin syn på hur den svenska integrationspolitiken fungerar i praktiken.

Den är ställd till statsminister Göran Persson, integrationsminister Mona Sahlin, migrationsminister Barbro Holmberg, generaldirektör Janna Valik och finansminister Bosse Ringholm.

Kerim Ötekivilcim väntar med spänning på svar.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons