Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett möte mellan två giganter

Annons

När jag under sedvanligt sommarslåtter med röjsåg råkade peta in en del av slåtterlinan i ena ögat, och därför tvingades till vila i mörker med iskallt omslag, erinrade jag mig ett smått fantastiskt samtal som jag fick lyssna till för många år sedan.

I min journalistiska ungdom lärdes jag upp av redaktören Nils B. Larsson, Falu Kurirens lokalredaktör i Västerdalarna och Gagnef under många år.

Han var inte bara en fantastisk läromästare, han var också en otrolig människa.

Sedan tidiga ungdomsår bunden till rullstol fullgjorde hade med råge ett kompetent uppdrag som journalist.

En av hans bästa vänner, Nils Olsson, var blind sedan födseln. När dessa båda Flodakarlar möttes, båda utrustade med en fantastisk livsvilja (Nils studerade och blev som socionom en förgrundsfigur för länets synskadade).

När jag låg där utslagen på sängen kom jag på mig med att småle över ett samtal en vacker junidag i mitten på 60-talet mellan Nils B. och Nils O.

De diskuterade nämligen vem av dem som hade det "värsta" handikappet: Nils B. kunde inte föreställa sig ett liv utan syn och Nils O. ansåg det otänkbart att leva utan förmåga att gå i skog och mark, om än utan syn!

Jag följde med duon ut på terassen i Nils B:s villa (som också var redaktionslokal).

"Här, Nils, kan jag sitta och njuta av Västerdalälvens vatten som sakta flyter förbi, jag kan se den vackra kyrkälvbron och de blånande bergen mot Björbo.

Ett liv utan att ha förmågan att se allt detta vackra vore otänkbart, konstaterade den rullstolsbundne Nils B.

Men Nils O. kontrade: "Du kan aldrig gå stigarna från byn Mossel, upp mot Mosselbodarnas fäbod.

Du kan inte, som jag, känna friheten över en promenad en dag när sommarregnet piskar dig i ansiktet och det luktar gott av ängens blomster!"

Så här höll de på, de båda hedersmännen, och dividerade vem av dem som hade det allvarligaste hindret för ett normalt liv.

Det intressanta i samtalet var egentligen att ingen av dem ansåg att det egna handikappet var något större hinder för ett bra liv.

Varken Nils B. eller Nils O. hade heller en tanke på att avsluta sin yrkeskarriär i förtid.

Arbetet var en viktig del av livet.

Nu är båda borta från jordelivet och egentligen vet jag inte hur jag kom att tänka på just detta möte mellan dessa båda människor, båda giganter i diskussioner om livskvalitet, trots begränsande handikapp.

Möjligen var det min tillfälliga utsatthet som fick minnets skafferi att glänta på dörren.

Efter någon timmes vila kunde jag både se och promenera...

Mer läsning

Annons