Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sen gäst från andra sidan älven

Annons

Det finns grå eminenser i våra skogar, hedervärda åldringar som stått pall mot det mesta och inte givit upp. Hårda vindar och stormar har inte fått dem att falla. Snö och regn har inte knäckt dem. De har kämpat mot övermäktiga krafter och trotsigt vridit sig motsols, vridit sig och vridit sig men inte lagt sig, inte blivit en låga som sakta multnar.

De står upprätta i sitt torra skal. För länge sedan var de stolta, högresta tallar i skogen. De kunde inte drömma om, att de en dag skulle stå nära en grusväg. De kunde inte tänka sig, att en dag när de blivit gamla och grå skulle en människa stå och beundra dem. En midsommarafton skulle en människa stiga ur en bil och komma fram till dem och med vördnad ställa frågan: "Hur gammal är du egentligen?"

Den frågan får jag aldrig svar på. Men vem vet, om de kanske viskat ett svar, om jag vakat där hela midsommarnatten? Det kan ske magiska ting i midsommarnatten, som att folk ser en guldskatt stiga upp ur en källa eller något annat vattendrag. Jag plockade klarblå midsommarblomster, eller skogsnäva, som de också kallas, där i skogen. Jag har hört att de blommor som växer på hög höjd har klarare färger. Här var vi högt uppe. På långt håll såg vi regnskurarna komma och gå i bergen.

En stor tjädertupp kom ut på vägen. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle fly in i skogen igen eller fortsätta vägen fram. Vi hann fotografera honom, tack vare att han fortsatte framåt vägen. Vid en annan väg, i ett annat berg, hittade jag rödblära, smörblommor och vita midsommarblomster. Vi kom just som en regnskur slutat och solen var framme. De våta björklöven blänkte. Det ångade från marken. Fukten och värmen kopplade ett ögonblick in tankarna på tropiskt klimat. Men efter en stund blev det mulet och regn igen.

Vi firar midsommar i slogboden vid älven. Elden flammar. Röken håller myggen borta någorlunda. Regnskurarna avlöser varandra. Om man skall hämta något inne i stugan, väntar man tills regnet avtagit och springer över gården. En gransångare, eller om det är en björksångare, har hörts hela dagen. I älven passera en skrakmamma nedströms med fyra ungar i en prydlig rad bakom sig. Ju senare det blir, desto vitare avtecknar björkstammarna sig mot omgivningen och smörblommornas gula färg står i kontrast mot gräset.

När aftonen är sen syns sommarnattsljuset mellan trädstammarna åt norr. Vindarna har lugnat sig. Älven är stilla. Det ser ut som om den har stannat. Då kommer en sen gäst från skogen på andra sidan älven; morkullan. Hon flyger över gården i samma rutt varje gång och låter: kwisp. I alla år som vi har varit i stugan vid älven, har jag väntat in morkullan innan jag har lagt mig på kvällarna. Hon är en kompis. När hon har flyttat senare på sommaren, och jag står ute på gården och väntar förgäves, känns det som sommaren är slut. Hon ska vara här. Hon hör till. Glädjande att hon firar midsommar med oss i skogen.

Barbro Götesson

Mer läsning

Annons