Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En resa i tiden i Hykie fäbodar

Annons

En tidig morgon i mitten av maj var vi omkring fyrtio personer samlade till gökotta i Hykie fäbodar. Efter några minusgrader på natten var luften nu sval och frisk, och skön att andas. Vitsipporna var tilltufsade av kylan, men förhoppningsvis repade de sig när solen stigit högre. Fäboden ligger i skogen nedanför Hykieberg. Det mäktiga berget med sin karaktäristiska silhuett, ett lodrätt stup på 100 meter, ligger två och en halv kilometer öster ut från fäboden.

Arrangör för gökottan var Elfdalens hembygdsförening, vars kunniga guide visade oss runt. Han informerade om att Hykie fäbod finns med i 1663 års fäbodinventering. Då var de fyra brukare. Ett härbre från 1600-talet finns kvar på fäbodvallen bland de nio gårdar som senast var i bruk. I augusti 1961 var det definitivt slut på fäbodbruket i Hykie. Då bufördes det därifrån för sista gången. Sedan dess åker folk till sina stugor över dagen. Granskogen kryper närmare och här och där har gärdsgården lagt sig.

Ut över vallen hördes toner från tre näverlurar och ett kohorn som svarade varandra från olika håll, imiterande gamla tiders sätt att kommunicera i skogarna mellan folk som vallade djuren och mellan fäbodarna. Kulning var ett annat sätt att ha kontakt med varandra. Tonerna förmedlade något gåtfullt och jag förflyttades i tankarna tillbaka i tiden. Vad har hänt här förutom det gängse fäbodlivet? Vi fick några glimtar. En man berättade om en bonde bakåt i tiderna som försökte mota regnet. Han lade sig på rygg på marken och sparkade mot molnen för att förhindra regnet att komma. Av guiden fick vi höra om en träskål som en man i fäboden snidade 1704. Han ristade in älvdalsrunor på skålen, bland annat med lydelsen: "Å Gud give att den skall vara full och aldrig gärna tom med goda sköna och söta flätor." (fläter= grädde på älvdalska.) Skålen finns numera på Nordiska museet i Stockholm.

Guiden stannade vid ett fornminne från pestens tid på 1300-talet. Enligt en sägen har en man vid namn Eike, som på sin flykt undan farsoten kom vandrande norrifrån, bott här i en jordkula med en grävd gång ut. Vi stod vid en rund grop, omkring tre meter i diameter, med stora stenar som man kan ana sig till har stöttat från insidan. Sägnen berättar att Eike då och då gick upp på Hykieberg och spanade ut över bygden nedanför för att se om rök steg upp från stugorna. När han en dag inte såg någon rök förstod han att alla hade dött av pesten. Han övergav sin jordhåla och gick ned till dalen. Vid Rotälvens inflöde i Österdalälven mötte han en överlevande, en kvinna. De två blev nya stamfäder för folket i Älvdalen. Vi passerade en lada där det ibland var dans på lördagskvällarna i modernare tid. Två damer i sällskapet berättade att de lärde sig dansa där, när de var unga flickor. De längtade alltid till somrarna i fäboden.

Vår tidsresa i Hykie fäbod avslutades med musik till dragspel och gitarr. Vi satt på trappor och stockar och drack vårt medhavda kaffe. Göken hördes varken åt norr, söder, öster eller väster. Kanske den inväntade varmare vindar?

Barbro Götesson

Mer läsning

Annons