Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dialekter - språklig krydda

Annons

Det talas ibland om att vi bör sträva efter att bevara dialekterna. Och visst bör vi det - bevara dem i de områden, där de hör hemma. Dialekterna är trevliga att ha och ger det talade språket en extra krydda.

Men det är helt fel, att, som alltför ofta händer särskilt i radio, låta en bred och överdriven Stockholmsdialekt gälla som rikssvenska.

Vi måste självfallet ha ett enhetligt riksspråk i fråga om såväl uttal som ordval och grammatik med mera, och även Sveriges Radio och tv måste ta ansvaret för detta.

Kanske det största ansvaret, eftersom det talade ordet mer och mer tycks bli en sak för massmedierna.

Föräldrarna har fått allt mindre tid att tala med barnen och sätter dem i stället framför tv:n. Och i skolan verkar det som om eleverna i stället för att lyssna och tala får fylla i frågeformulär och dylikt.

Det professionella radio- och tv-folket har i allmänhet ett tydligt och korrekt uttal, men det finns alltför många undantag, till exempel de där unga Stockholmstjejerna, som framträder i barn- och ungdomsprogrammen. Med sitt slarviga och otydliga Stockholmsuttal är de inga lämpliga föredömen för dem de vänder sig till.

Lär dem att tala rikssvenska eller byt ut dem mot västerbottningar, som enligt min åsikt talar den bästa och vackraste rikssvenskan! (Tänk på till exempel Sara Lidman!)

Om barnen får vänja sig vid en tydligt artikulerad och enhetlig svenska, får de också lättare att hävda sig i tal och skrift, samtidigt som vår svenska kultur kommer att kunna hävda sig väl i framtiden.

Men att helt arbeta bort det dialektala tonfallet i dalmål, värmländska, skånska och så vidare vore också fel. Man kan ju tala rikssvenska med skånsk brytning.

JOHN WENNERHOLM

Mer läsning

Annons