Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det här handlar inte om heder"

Annons

De ser trötta ut när de kommer in i det lilla besöksrummet på häktet i Rättvik, klädda i kriminalvårdens blå byxor och vita plasttofflor. Under de gröna fleecejackorna bär de grå t-shirts märkta kvv 6 och kvv 8.

Latif och Feride har suttit häktade i sex månader. Inlåsta i ett rum utan fönster försöker de få tiden att gå i väntan på nästa rättegång. De behöver mediciner för att hålla sig uppe.

I besöksrummet finns ett fönster. Gräset lyser grönt i solen utanför och det är marknad i staden.

Latif sitter tyst och ser med tom blick ut genom fönstret. Feride talar mest av dem två, hon är också den som talar bäst svenska. Hon brister ut i gråt.

- Jag är mamma, har sex barn, sitter häktad i sex månader. Det är inte lätt för mig, säger hon mellan flämtande andetag.

Hon berättar om de fall hon hört om på tv och läst om i tidningar. Föräldrar som misshandlat sina barn på ett eller annat sätt men fått vara hemma i väntan på dom.

- Ingen svensk mamma skulle behandlas på det här sättet, säger hon.

Latif och Feride har redan gått igenom förhandlingar i tingsrätten, där straffet blev två och ett halvt år för grov fridskränkning, och i hovrätten, där fängelsetiden sänktes till ett och ett halvt år.

Fallet med den 18-åriga flickan från Falun, som under lång tid utsatts för fysisk och psykisk misshandel i hemmet, har väckt starka känslor i hela landet. Inte minst då Latifs försvarsadvokat, Tore Noreberg, sa att flickan "sett ut som en hora", då han slutpläderade i hovrätten.

Kjollängder och smink har stått i fokus. Men också religion. Upprepade gånger har chefsåklagare Christel Anderberg frågat Latif och Feride om de är muslimer.

- Okej, det är riktigt att vi är muslimer, men det handlar inte om det, det handlar om vad som hände med flickan. Jag bor här, jag är svensk medborgare, men det känns som att vi inte har samma rättigheter för att vi är invandrare, säger Feride.

Latif och Feride är kosovoalbaner. För tolv år sedan lämnade de krigets Kosovo och kom till Sverige. För barnens skull, för en säkrare framtid med skola och jobb. De har sex barn tillsammans, varav två fortfarande bor hemma. Nu är det äldste sonen som tar hand om dem, men Latif och Feride är oroliga för hur det går. Det var också oro som fick dem att gå till handgripligheter mot den nu 18-åriga dottern, menar de.

- Jag vet att jag gjort fel. Jag tappade kontrollen, säger Latif.

- Man får ha korta kjolar och smink, det har man också i Kosovo, men hon gick över gränsen. Och hon lyssnade inte. Vi var oroliga att något skulle hända henne om hon såg ut så och var ute på kvällarna, säger han.

I polisförhören förnekade han bestämt att han skulle ha slagit dottern. I tingsrätten erkände han plötsligt allt som lagts honom till last: att han när frustrationen runnit över tagit till skaftet till både hammare, yxa och sopkvast. Och bett om ursäkt efteråt. Han älskar henne, säger han.

I dag påstår han att han att han bara gett henne örfilar och att han erkände resten för att han kände sig tvungen. Under tingsrättsförhandlingarna befann de sig i chocktillstånd, säger Latif och Feride. Allt kändes overkligt och de förstod knappt vad som hände. Första rättegångsdagen bröt de ihop, högljutt gråtande. Efteråt sade åklagaren att de hade spelat teater.

- När vi såg vår dotter i rullstol och åklagaren sa att hon skulle sitta så hela livet...det var mycket svårt för mig, säger Feride.

Hon känner sig mycket kränkt av påståendet att hennes sammanbrott i rätten var ett spel för gallerierna. Lika svårt känns det att höra att deras fall handlar om heder. Ett minst sagt laddat ord, efter morden på Fadime och Pela.

- De som känner mig, mina arbetskamrater, de säger hur kan det hända den familjen? Det är inte heder. Varför pratar hon bara heder, heder, heder? Vi är inte en sådan familj!

Feride berättar att en dotter är gift med en fransman och att Latifs bror är gift med en svenska. Familjen har kristna vänner, och man brukar skaffa gran till julen. Barnen får gärna umgås med svenskar. De bär inte slöja, de får gå på disco och de får ha pojk- vänner om de vill, menar Latif och Feride. Att inte få ha sex före äktenskapet är en förlegad tradition, säger de. Så var det för 25 år sedan, inte nu.

- Men hon hade ingen kille och hon gick inte på disco. Jag var orolig för vad hon gjorde när hon var ute, säger Feride om den nu 18-åriga dottern, och tillägger med en uppgiven suck:

- Jag vet inte vad de menar med heder.

- Jag läser bibeln, jag läser koranen. Jag tror på gud men det angår bara mig. Varför ska jag behöva svara på om vi är muslimer hela tiden? Vi har samma jord, samma luft, samma vatten, säger Latif.

Om några veckor ska han och Feride än en gång ställas inför rätta, denna gång i Högsta domstolen. Feride är rädd för att det kommer att bli plågsamt.

- De kommer att prata om heder, heder, heder. Jag orkar inte mer. Det gör ont här inne, säger hon och pekar mot bröstet.

Hennes del i den grova fridskränkningen ska ha bestått i upprepade kränkande tillmälen och till och med dödshot, vilket hon själv förnekar. Dessutom ska hon ha varit närvarande under Latifs fysiska misshandel.

Så här i efterhand säger Latif och Feride att de önskar att socialen ingripit på ett tydligare sätt.

- Nu har vi fått veta att det finns något som heter familjerådgivning. Det hade vi behövt. Då hade vi kanske inte hamnat här, säger de.

Under de sex månader de suttit häktade har de fått tre barnbarn. De första fyra månaderna i häktet fick de inte träffa varandra, inte ta emot besök, inte tala i telefon eller ta del av media. Nu får de besök ungefär en gång i veckan, men några permissioner för att komma hem till de nyfödda barnbarnen får de inte.

- De säger att kvinnor får respekt i Sverige. Men ingen respekterar mig. Jag har inget värde alls, säger Feride och börjar gråta igen.

Fotnot: Den 18-åriga flickan har i dag skyddat boende. Man bedömer att brotten mot henne är hedersrelaterade och att det finns en hotbild mot henne. Efter hoppet från balkongen var hon för en tid rullstolsbunden. I dag kan hon gå själv, men har bestående men av ryggskadan.

KARIN WALLÉN

Mer läsning

Annons