Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det går lika bra utan kikare

Annons

När sommaren kommer brukar jag sakna vinterns himmel. I Skifsen har jag haft mina mäktigaste stjärnupplevelser, för det blir så mörkt i skogen.

"Stjärnorna brinner så starka och stora på den mörka vinterhimlen - inget ljus från bilar och gatlyktor, men från solar långt borta och så många som ingen kan räkna." Så skrev jag i min Skifsenbok, som kulturnämnden inte vill ge ett rött öre för!

Jag är en naturälskare av stora mått (!), men äger ingen kikare. Det har jag inte råd till. När jag vill se tre tusen svanar vid Tysslingen, så går jag helt sonika förbi hela raden av fågelskådare och fram till den största kikaren på de längsta benen.

Ingen har försökt stoppa mig. Tvärtom. Man kämpar med kikarsiktet tills jag är nöjd och har sett nog. Vid Haggeån såg jag den svarthalsade trasten från Sibirien - svarthalsad taigatrast, om jag minns rätt.

"Den stora kometen" - med ett utländskt namn som jag aldrig lärt mig - besökte också Skifsen och syntes först som en suddig fläck bakom Skifssjön. Så småningom hängde den i luften strax framför torpet som en sju meter lång rymdfarkost, innan den försvann bort mot Harkullhöjda.

På Flogbergets stjärnkikarkurs - under ledning av kulturpristagaren Per Oscarson - lärde jag mig mycket, tack för det! Om solen är stor som en apelsin och jorden en knappnål, ungefär en halvmeter bort, då är det så där någon kilometer - till närmaste stjärna!

Och Gud har gett oss så bra ögon att vi kan se stjärnorna med blotta ögat...

R M ENQUIST

Mer läsning

Annons