Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det började med torparen Olof

Annons

Den tredje juni i år är det precis 25 år sedan gruvan i Vintjärn lades ned - för andra gången. Totalt hade gruvan då gett 7,4 miljoner ton malm.

Därmed tog en 253-årig historia slut liksom Bergslagets (dagens Stora Ensos) saga som framgångsrikt stålföretag.

1725, dagen före sista stora böndagen det året, vandrade torparen med finskt påbrå, Olof Andersson, från sitt Gräsbackatorp ned mot Svärdsjö kyrka. Där gruvan sedan skulle öppnas hittade han några konstiga stenar.

Snart stod det klart att han hittat en järnmalm av ytterst fin beskaffenhet.

Marken där gruvan skulle öppnas ägdes av 15 bönder i trakten. Deras ägande blev till att börja tre fjärdedelar av gruvan. Olof Andersson fick den sista fjärdedelen, men sålde den nästan direkt till biskopinnan Bröms på Åmot.

Tio år efter upptäckten köpte Bergslaget sin första andel i gruvan. Därmed blev den på allvar involverad i järnframställningen. Samma år kom också Bergslagets första järnbruk till Svartnäs.

Fler bruk blev så småningom delägare i gruvan.

De första 50 åren var driften liten. 1788 arbetade t ex nio man i gruvan. Men redan 1843 hade antalet anställda ökat till 124. Som mest, på 1920-talet, var man runt 140 man. Vid nedläggningen 1978 fick 65 anställda gå.

Ved var avgörande för gruvdriften. Men problemet var att Falu gruva hade ensamrätt till all vedfångst i närheten. Så Vintjärn fick frakta sin ved långväga ifrån.

Vatten har fram till elektrifieringen 1906 varit viktigaste energikällan i gruvdriften. Med hjälp av vattenkonster fordrade man upp malmen och såg till att gruvan inte vattenfylldes. Men även vattentillgången var svår.

1846 byggdes därför en kanal från Rysjön som ligger 372 meter över havet. Nya vattenkonster byggdes samtidigt. Den sista vattenkonsten togs förresten ur bruk först 1924.

Hästen var länge "transportmaskinen". Och hästarna var man rädd om. Man såg till att de fick ordentliga stall att vila i under vinterns malmtransporter. Med människorna var det inte lika noga. Ofta var det svårt att få tak över huvudet för de många forkarlarna. Att få nattlogi hos mycket trångbodda gruvarbetare var knepigt.

Med järnvägen blir det lättare. 1883 tas banan till Åg i drift och 1888 den till Ockelbo.

Matförsörjningen till gruvfolket var ett annat problem. Allt måste fraktas dit. Under långa tider levde gruvfolket på salt strömming, gröt, bröd, öl och brännvin. Brännvin i stora mängder var inte sällan ersättning för vissa jobb.

Lönerna för gruvarbetarna var väl inte mycket att hänga i julgran, men de var trots allt bättre än för arbetare på många andra håll. 1924 tjänar t ex Vintjärns maskinborrare 105,0 öre i timmen och diversearbetare 47,8 öre.

1927 är tiderna svåra i hela Sverige. Gruvan läggs ned men anrikningsverket fortsätter att gå till 1930. När andra världskriget närmar sig har läget vänt. Det är sug efter järnmalm överallt i Europa. Bergslaget tar nu över gruvan helt och hållet och öppnar den igen 1941.

På 1960-talet moderniseras gruvan i grunden. Det är en både modern och effektiv gruva vars malm beräknades räcka till 1982 som drabbas av stålkrisen i slutet av 1970-talet.

SKF-ägda Hofors, Vintjärns enda kund, lägger ned sitt kulsinterverk. Bergslaget, statliga NJA och Gränges lägger grunden till SSAB. Vintjärns gruva får ingen plats där utan läggs ned 1978.

Strax öster om det gamla gruvfältet ligger dock en jättefin järnmalm som beräknats till 50 miljoner ton. Så det kan ju inte uteslutas helt att Vintjärn någon gång i framtiden åter kan bli gruvort.

ROSA GOLZIO

Mer läsning

Annons