Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cinderella - en förtrollande föreställning

Annons

Salen släcks ned, och åskådarna drar en förväntans suck. Vad ska komma?

Och så börjar det. På skärmen längst bak uppenbarar sig de första textraderna av Ulf Gummesson. Avskalat och enkelt, vit text på svart bakgrund. Professionellt. Bakgrundshistorian berättas - den om Askungen och hennes liv enligt bröderna Grimm.

Så blir det ännu en gång mörkt. Nästa gång ridån dras upp befinner vi oss på en kyrkogård. Där bevittnas den första stora förändringen i Cinderellas liv - hennes mors död. Begravningsscenen är svagt upplyst av ett rosalila ljus, och dimman ligger tät över marken. Åskådarna kastas in i berättelsen, och trollbinds från första stunden.

När sedan den klassiska berättelsen fortgår tittar jag inte en enda gång på klockan.

Den annars så flitigt använda pennan vilar stilla i min hand. Rollfigurerna kräver all uppmärksamhet.

Första gången de elaka styvsystrarna äntrar scen är det med dunder och brak. Deras vräkiga psykologiska tillstånd visas klart och tydligt av musiken. När de sjunger mår jag illa. Inte för att det är dåligt. Tvärtom. Maria Hagberg som Naida och Lotta Tunbjörk som Lydia fullföljer båda synnerligen väl sina åtaganden. Deras tolkningar av rollfigurerna är geniala, och det undgår inte en själ hur grymma och hårdhjärtade systrarna är.

När Cinderella gör entré är kontrasten fullständig. Med sin sagolika röst visar Katharina Frogner precis hur godhjärtad Cinderella är. Detta utan att vid ett enda tillfälle spela över eller bli patetisk. Rollen är en balansgång på en tunn lina, och Frogner är en fullfjädrad lindansös.

Att hon är en enorm tillgång för musikalen är inte att ta miste på. Hennes känslostormar drar med publiken, som ömsom lockas till medlidande och gråt, ömsom till förundran och glädje. Hon har en direktlinje med varje person i salen, och inte någon undgår att beröras. Frogner kommer utan tvekan att gå långt. Riktigt långt.

En överraskning är annars Per Andersson som Cinderellas pappa, Nicolaus. Hans sångkapacitet är enorm, och han snuddar ibland vid Peter Jöback.

Dessutom är agerandet storslaget. Hela salongen lider när han avvisas från hovet efter att ha bett om att hans dotter ska bjudas till balen.

En annorlunda och rolig detalj är att två tidsperioder ibland löper växelvis på scenen. Så är det när Cinderella tänker på sin barndom. Plötsligt uppenbarar sig på scenen en förminskad kopia av henne. Det är Sara Ollinen som spelar hennes barngestalt. Med sig har hon Jonathan, den prins hon lekte med som barn. Han spelas av Anton Höjer.

Speciellt är det Ollinen som imponerar. Hennes klara, unga stämma, visar tydligt hur bekymmerslös Cinderellas barndom var.

Det som tar med musikalen till en annan dimension är ljussättning och regi, eller kanske snarare samverkan mellan de två.

Med olika ljuseffekter understryks och förstärks sinnesstämningar hos personer och det viktiga i varje scen lyfts fram.

Och så musiken förstås. Lars Wilbes kompositioner är geniala. Han visar att god musik som väcker känslor inte är reserverad åt det förgångna - att man inte behöver söka i de klassiska arkiven för att hitta något som är fulländat.

Förutom ett smärre tekniskt fel i andra akten klaffar allt in i minsta detalj. Hela föreställningen igenom.

Skådespelarna gör inte några missar, utan sjunger ut, och ser ut att njuta av det. De är totalt uppslukade av sina rollfigurer, vilket gör att publiken kan slappna av och koncentrera sig på handling och musik.

Cinderella är helt i klass med de allra bästa föreställningarna i Sverige, och det skulle inte väcka någon förvåning om den visades på någon av de riktigt stora scenerna. Det är helt ofattbart att en sådan här uppsättning kan vara gjord av amatörer.

På Aveny återstår fjorton föreställningar under juli och augusti. Om du är gammal eller ung spelar ingen roll. Fånga ögonblicket, ge Cinderella tre timmar av ditt liv, och njut!

STINA ANDERSSON

Mer läsning

Annons