Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN - varje lördag

Annons

Jag vet, 70-åringen deltog inte förra gången heller. Och ingen jublade lika högt som jag över det.

Stopp ett tag, låt mig få förklara innan du kastar dig på mejlen och skickar i väg en salva med dålig träffyta.

Med sitt sensationella guld i München 1972, i sin OS-debut, då han satte nytt olympiskt rekord, steg Ragnar Skanåker rakt in i det svenska folkets hjärta med sitt trubbiga sätt, sin uppsyn och sin ålder.

Skåningen, bördig från Stora Skedvi, gjorde skyttet till en angelägen sport.

Framför tv:n är sportskytte, framför allt Skanåkers fripistolgren, väldigt spännande.

Vem minns inte ryssen som inför sitt avgörande skott i Atlanta darrade så på handen att han var tvungen att sänka den, ta några djupa andetag, höja handen och genast sänka den igen. Hur det gick för honom, eller vad han hette, kan jag faktiskt inte komma ihåg, men just då, i det ögonblicket, var skytte intressant.

Annars brukar pistolskytte handla om små detaljer, avgörande manövrar som att ändra ljuset i siktet.

Det gjorde Ragnar Skanåker i sitt sista OS, Atlanta 1996.

Han slutade - 25:a.

Fripistolskyttet låg inte längre i nationens intresse.

Ragnar Skanåker, som tagit ett OS-guld, två silver och ett brons, var beredd att åka till Aten. Men hans gamla meriter räckte inte. Det gör de aldrig.

Sportskytteförbundet gav honom ett wild card, men Sveriges olympiska kommitté sa blankt nej till Skanåkers sista OS-föreställning.

Ragnar Skanåker blev en smula arg.

Det har han en viss fäbless för.

Han har läxat upp allt och alla, talat om hur höga skatterna är i Sverige (samtidigt som han och övriga OS-deltagare indirekt finansierats med skattepengar) och i goda ordalag talat om Sydafrika innan Mandela.

Senast Ragnar Skanåker gjorde ett utspel var för knappt en månad sen. Då skrev han brev till justitiministern Thomas Bodström och vädjade om att förslaget att begränsa antalet vapen för tävlingsskyttar ska skrotas.

Om Ragnar Skanåker och hans vänner får nåt gehör? Jag skulle inte tro det. Människor som alltid höjer rösten orkar ingen lyssna på. Och Ragnar Skanåker är ju, en gång för alla, en reaktionär surpuppa.

Att han floppade i Atlanta 1996 - de svenska damernas OS - måste ha svidit i hans själ.

Sommar-OS 2004 blir det andra sen 1972 utan Skanåkers medverkan.

Så SOK, tack för att vi slipper honom.

Verkligen stort tack.

qqq

Och när vi ändå har skjutit in oss på kritik, så varför inte besluta oss för att stryka några idrotter i OS-programmet, eftersom de moderna spelen är alltför stora och svårhanterliga.

Bort med:

3 Seglingen. Avgörs alltid utanför arenorna och borde klara sig utan OS-status med tanke på sina regattor.

3 Tennisen. Spelarna ser OS som en parentes. Dessutom stör spelen dollargrinens turneringsprogram.

3 Fotbollen. Damturneringen är okej, men herrarnas måste strykas. De bästa spelarna är ju inte med - skandal!

qqq

OS är i gång. Sverige har flera medaljhopp: Ara Abrahamian (brottning), Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson (bordtennis), Martin Lidberg (brottning), Susanne Ljungskog (cykel), Stefan Holm (höjdhopp), Carolina Klüft (sjukamp), Patrik Kristiansson (stavhopp), Christian Olsson (tresteg), Pia Hansen (dubbeltrap), Jonas Björkman och Joachim Johansson (tennis) samt Therese Alshammar (simning).

Men fråga mig inte om vem eller vilka som har störst chans.

qqq

Förresten, här är min lista på de mest minnesvärda blågula ögonblicken utan inbördes rangordning de senaste sju sommarspelen:

3 Anders Gärderuds och Bernt Johanssons guldlopp (Montreal 1976).

3 Agneta Anderssons två kanotguld (Los Angeles 1984).

3 Ludmila Engquists samt Agneta Andersson och Susanne Gunnars guldmedaljer (Atlanta 1996).

3 Mikael Ljungbergs brottarguld (Sydney 2000).

Till sist: Snälla fotografer, undvik gosedjuret Ior på alla "Klüftan"-bilder under OS.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons