Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

BERGMAN - varje lördag

Annons

Egentligen borde jag ha varit där i somras eller i våras, men jag hade varken tid eller någon större lust. Av någon anledning är det alltid svårt att göra de enklaste saker; de enklaste frågorna kräver, till exempel, de svåraste svaren, eller hur?

Men så var jag hemma i mitt gamla Grängesberg och mamma sa att det var match på Grängesvallen.

---

Vilken dag för en dagdröm, vilken dag för en dagdrömmande grabb, som John Sebastian i Loovin' Spoonful skulle ha sagt, och Grängesvallen... Jag var väääldigt intresserad av fotboll och bandy och av att prata med folk, vara en i gänget, när jag var tretton år. För mig var kvartersgården med sina biljardturneringar och trimmade mopeder vid rökrutan som ju icke någonsin erkändes vara rökruta aldrig något alternativ, Grängesvallen fanns ju.

Om man hade tur var Hans "Buckis" Hansson där och "Buckis", som är en av de allra roligaste människor jag känner och desssutom DM-mästare i fotboll 1956, drog någon vits, skrattade och frågade om man ville ha en kopp kaffe uppe i bandyklubbens materialbod.

Det ville jag. Och sedan pratade "Buckis" om både det ena men mest det andra innan bandyhjältarna Göran Hellman, Håkan Johansson och Jonas Östh kom tillbaka från barmarksträningen på Björkås elljusspår och tog över showen totalt eller åtminstone snackade trav.

---

Efteråt kollade man in IFK Grängesbergs fotbollsträning. Janne Bengtsson, mittfältsmotorn med den helt osannolika vinnarinstinkten, löpte "idioten", den där konstiga fysträningen som måste vara sprungen ur någon officers gamla drillhandbok, medan Roland Persson, han som har gjort ett av de snyggaste målen någonsin på Grängesvallen (långskott i bortre burgavlen från 30 meters håll), joggade lite lätt och såg så där lagom intresserad ut, trots att alla visste hur fokuserad han egentligen var.

---

Och det är höst nu. Jag tänker på Simon Hunt och måste bara kolla med Goth vad den lille nickfarlige engelsmannen har tagit vägen.

Han är talangscout i Derby och brukar hälsa på i Borlänge ibland.

Han kom från Brage till IFK Grängesberg i skarven mellan början och mitten av nittiotalet och blev direkt en idol.

Simon Hunt - faktiskt Elfsborgs första utländska spelare - var ständigt och jämt en av de sista ut ur omklädningsrummet efter match och fick ofta en varmkorv av Margareta Hagberg i den numera rivna kiosken innan han åkte hem till Borlänge.

Hunt tog upp IFK Grängesberg till division 3. Det var väldigt stort i Grängesberg. En supporterklubb, Mine Army, bildades och den levde till och med några år efter Simon Hunt lämnat IFK och laget utvecklat en förkärlek för lindanseri i dalafyrans botten.

Men Simon Hunt hälsade på alla. "Halloåo", sa han och man visste inte åt vilket håll man skulle titta eftersom det var överrumplande att han faktiskt kanske pratade med en annan.

Och så står man plötsligt på samma gamla Grängesvallen, där Roger, "Bengan", Josef och Åke i ens tonår var bossar och hade full koll på allt, och har missat Grängesbergs kvalmatch (0-6 mot Långshyttan och missad chans till spel i division 5 nästa säsong) med en halvtimme och vet varken ut eller in.

Samtidigt kommer rapporten om att Brage tappat till 1-4 mot Västra Frölunda borta och mamma ringer och säger att maten är klar, och man går hem och tittar i ett gammalt fotoalbum där man är liten och späd och tror att allt är så enkelt som att Brage - och Gränges - är höstens lag.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons