Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättigat landstingsstöd till anställda och Dalhalla

Annons

Dalalandstinget satsar under en treårsperiod 600 000 kronor för att ge sina anställda möjlighet att bese föreställningar i Dalhalla. Beslutet har att döma av debatten i lokalpressen väckt en storm av indignation - med politiska övertoner - och det har setts som ett förtäckt stöd till anläggningen.

I en insändare deklarerar en skribent helt frankt att om inte Dalhalla kan klara sin budget på egen hand är det dags att slå igen.

En sådan lösning kan för många te sig mycket bestickande, men ändå är verkligheten långt mera komplicerad.

Var och en som bevistat någon av Dalhallas storslagna operaföreställningar inser lätt att det även med ständigt fulla hus skulle vara en omöjlighet att täcka kostnaderna om inte biljettpriserna sattes till skyhöga belopp - med stor risk att alla besökare uteblev.

Något utrymme för egna produktioner finns över huvud taget inte, trots att arenan skulle lämpa sig utmärkt väl för detta och att resultaten säkerligen skulle bli lysande.

Margareta Dellefors har lyckats i sin ambition att göra opera tillgängligt för en bredare publik, men ännu dröjer regeringen med att ge ens ett blygsamt permanent statligt anslag.

Det ska ställas i relation till de stora summor som satsas på andra kulturella institutioner med en publikt relativt smal inriktning och där särskilt de stora städerna gynnas.

I en artikel i Dagens Industri efter en tidigare operafestival gjordes en jämförelse med Avignon i södra Frankrike.

Konstnärligt utföll detta inte alls till Dalhallas nackdel. Avslutningsvis gavs en bild av hur verksamheten på de två platserna finansieras.

Med reservation för att siffrorna inte är till alla delar korrekta var innebörden att i Avignon täcks kostnaderna till 85 procent genom offentliga medel och till 15 procent genom biljettintäkter, medan förhållandet är det omvända i Dalhalla.

Dagens Industri slutar med att kalla detta för en stor skandal och kritiserar såväl lokala som statliga beslutsfattare för oförstående njugghet.

Mot den bakgrunden borde de flesta inse att det finns åtminstone något berättigande i det beslut som dalalandstinget tagit.

Stödet, om det nu nödvändigtvis ska uppfattas på så sätt, handlar inte heller om särskilt mycket pengar eftersom det är utslaget på tre år.

När det samtidigt ges formen av en uppmuntran till de anställda, borde det även kunna glädja, och inte uppröra, en bred allmänhet.

JOHN HELGANDER

Mer läsning

Annons