Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äventyr bland fäbodarna

Annons

Gårdsplanen i Kullen känns trång när fyra hästar ska sadlas och packningar surras fast. Jag och sambon Seija håller oss på stallsidan av vägen som delar tomten i två lika stora delar.

Vid bommen på andra sidan är Jörgen och Yuri sysselsatta med samma sak.

För drygt två år sedan stod jag här med min häst av samma anledning. Det skulle bli mitt livs svåraste prövning.

I november 2001 var jag och Trond ett oprövat kort. Vi var ett levande Moment 22.

Men jag klarade mig helskinnad genom fem dagsritter, trots ett skenande och tre fall ner till marken. Nu står jag inför ytterligare en utmaning. Rutten är prutad till tre dagar med två övernattningar.

Men det är fortfarande vinter och gott om snö i skogarna runt Kullen och uppe på fäbodarna på Bastberget och Fagerberget dit vi ska.

Senast tio ska allt vara klart för avfärd. Men klockan blir närmare elva innan vi är klara. Det låter som en Bellman-historia. På stallbacken står en arab, ett svenskt halvblod, en isländska och en norrman.

Äventyret har börjat.

Ekipagen vaggar lugnt och metodiskt längs det slingriga och smala spåret i djupsnön. Trond har som vanligt bråttom. Jag känner hans järnskodda hovar nudda mina hälar.

Jag deklarerar mitt missnöje och han slutar för ett ögonblick. Plötsligt hör jag ropet från det sista ekipaget:

- Packningen!

Jag vänder mig om. Sadeln och packningen på Trond har hasat ner på sidan. Orsaken var sadelgjorden som inte dragits åt ordentligt.

Efter några hundra meter är det dags att sitta upp i sadeln. Inte helt oväntat visar Trond delar av sitt register. Han travar iväg, snabbt och skumpigt. Han ska i fatt de andra.

Jag håller in honom. Men han fortsätter att dansa längs stigen.

Innan vi kommer ut på Kullenvägen kliver jag av.

- Det är bättre att jag leder honom ner till länsvägen, tycker jag.

Vi korsar länsväg 247 och tar oss fram längs stigarna som går mellan vägen och fisketjärnarna Övre och Nedre Hedtjärn.

Vi passerar lägerplatsen där fiskare börjar samlas inför den stora fiskepremiären på lördagen. En dam kliver fram mellan husvagnarna och påpekar glatt hur fina hästarna ser ut.

- Är dom snälla, undrar hon och verkar vilja komma fram.

- Dom bits bara ibland, skojar Jörgen.

Men vi fortsätter. Äventyret drar.

Vägen tar slut och övergår i snårig ung tallskog. Här uppstår fenomenet med den planerade idealrutten kontra den faktiska. Vi rider fel.

Det är inget större missöde, utan handlar bara om ett par hundra meter. Men vi måste tillbaka i våra egna spår. Bakom hör jag Jörgen påpeka vikten att ta sig fram där det är tillräckligt brett mellan träden.

Knän och sadelväskor måste också få plats. Trond och jag är i täten. Därför är det också ganska lätt för de andra att ta sig fram. Han bryr sig inte mer än nämnvärt om att det finns grenverk i vägen.

Han brakar rätt igenom och banar väg.

Vi når fram till lägerplatsen vid Flogen. Här tar vi den första fikarasten. Hästarna har jobbat bra. Och jag har fortfarande Trond under kontroll.

Alla verkar nöjda. Seija står vid Letti, hästen som gudarna verkar ha sänt ner till henne.

Lättsam i alla lägen och vill alltid vara sin matte till lags. Sådan är inte Trond. Även om buffligheten tonats ned avsevärt under de senaste två åren tar han för sig så fort tillfälle ges.

Kaffet smakar ypperligt. Himlen är klarblå. Solen skiner. Snön gnistrar.

Och Jörgen Schwartz myser. Han är den rutinerade i gänget. Förra gången hade han med sig sitt vältränade quartersto, Lazy.

Men hon är hemma i Moatånga och väntar föl. Därför fick den före detta ridskolehästen, araben Schassen, följa med på sin allra första långritt i Dalarna.

Han verkar finna sig till rätta i den ovana miljön lika bra som Yuris högresta Fragancia som han lånat av sin fru.

Hästarna behöver bara pulsa i djupsnön en halv kilometer innan vi kommer ut på grusvägen som leder till Mockfjärd. Efter en stund hör jag ljudet från snöskotrar komma bakom oss.

Jag hoppas innerligt att skotrarna ska vika av. Högvarviga snöskotrar i hög fart och hästar är ingen lyckad kombination misstänker jag.

Men de kommer ifatt. De är inom syn- och hörhåll. Det är tre förare. Jag vänder mig om i sadeln och konstaterar att trion verkar tveka.

- Vi håller oss vid sidan av vägen så att de får köra förbi, föreslår jag.

Vi stannar till i skogskanten och signalerar till skoterförarna att de kan komma.

- Kan vi det, hör vi en av dem undra.

I samma sekund revideras uppfattningen om skoterförare. Alla är inte fartdårar. Trion kommer puttrande sakta förbi. Vi hälsar med tacksamhet.

Vi når Tanstjärn och den stora eldpallkojan i god tid. Det är flera ljustimmar kvar. Hästarna får hö och vi grillar korv. Livet känns underbart.

Leden via Älgtorpet upp till vårt första nattläger på Bastbergets fäbod tar sannolikt för lång tid. Så vi rider vi tillbaka ett par kilometer.

En körväg leder enligt kartan upp strax söder om fäboden. Därifrån ska vi kunna följa en stig genom en ung tallskog. Körvägen hittar vi. Men inte stigen.

Vi måste vända och den första etappen drygas ut med närmare en mil.

Den tid som vi hade till förfogande krymper snabbt. Mörkret börjar falla.

Strax före klockan sju på kvällen har vi rundat hela Bastberget.

En mörk fläck i vägkanten intresserar Trond. Han kikar nyfiket ner på den, och bestämmer sig för att den var fruktansvärt läskig.

Med mig på ryggen tar han ett fyrfota hopp åt höger, rätt in i sidan på Letti och Seija.

- Vad gör ni, hojtar hon irriterat.

Vad svarar man på det?

På fäboden väntar stugan som Erik Nordström och hans fru lånat ut. Generositeten är överväldigande. Att låna ut sitt sommarparadis till människor som i praktiken är främlingar känns unikt.

Stugan har till och med värmts upp för vår skull.

Vi leder hästarna genom den lilla gårdsplanen ner till skogsbrynet på baksidan. Lämpliga träd för att binda upp dem letas upp. Packning och sadlar lyfts av i skenet av ficklamporna.

Våra svettiga hästar som burit oss en hel dag får sina välförtjänta täcken, sitt hö, kraftfoder och vatten.

Efter en knapp timme är dags att fixa vår egen middag.

Det blir pyttipanna. Tillsammans med lite bröd och vatten är måltiden precis så delikat som mat blir efter en mödosam dag.

- Hunger är den bästa kryddan, påminner Jörgen.

Vi kryper ner i sovsäckarna strax före midnatt.

Förmodligen är det första gången någon av oss somnar in i en riktig fäbodstuga.

HARRI KRIIKKULA

Mer läsning

Annons