Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

15 år senare Soldat, lärare och resenär

Annons

Jag träffar en smal, blond ung man som kikar under lugg. Han ser försiktig och allt annat än äventyrlig ut. Men det första intrycket bedrar. Robert visar sig vara en viljestark person, som tar sitt öde i egna händer och gör det han har lust till.

Vad minns du från tiden på Vasa-skolan?

- Om jag ska vara helt ärlig så var tonårsperioden inte så intressant. Då var jag fortfarande inåt-riktad. Jag läste mest böcker, hade stora glasögon och hade mycket finnar.

Vem var din bästa kompis - har ni fortfarande kontakt?

- Jag kan inte säga en kompis, det vore orättvist. Men under Vasaperioden umgicks jag mycket med Johan Seger och Tony och Thomas Öhrnberg. Jag har forfarande samma kompisar kvar. Då föddes traditionen som vi fortfarande har att träffas och spela brädspel.

Vad hade du för drömmar och intressen?

- Jag hade redan då ett väldigt stort intresse för Asien, men då var det Japan.

- Men jag kunde inte tänka mig vad jag skulle jobba med, det var för avlägset. Jag hade heller inga drömmar om att studera, det finns ingen sådan tradition i vår familj.

- Mina intressen i dag är fortfarande att läsa böcker, dataspel och kampsporter, jag utövar tae-kwondo, som är en koreansk kampsport.

Någon eller något som påverkat dina val i livet?

- Ingen levande person, men när jag var ung var Rambo en stor idol. Han var en manlig förebild. Man kan tycka att det var naivt, men det var viktigt då. Han förkroppsligade självständighet, allt jag sökte efter. Att han hade stora muskler var jag aldrig speciellt attraherad av, det var ensamvargen jag identifierade mig med.

- Men det är besvärligt att ha en förebild som Rambo, man ställer höga krav på sig själv.

Hur var din syn på Hedemora - har den förändrats?

- Jag tyckte väl inte att Hedemora var så kul när jag var ton-åring. Men i dag tycker jag bra om Hedemora, det är en väldigt bra stad att uppfostra barn i. Jag kommer tillbaka hit, oftast på sommaren, för att att ta det lugnt och samla mig.

Vad har du gjort sedan du gick ut nian?

- Först gick jag treårig ekonomisk. Direkt efter skolan fick jag praktik på försäkringskassan i Hedemora. Där var jag fram till våren -94. Under den tiden tjänade jag ihop pengar så att jag kunde laseroperera ögonen, jag var närsynt. Baktanken var att ta värvning i Främlingslegionen. Med legionen ville jag bevisa min manlighet, det skulle vara svårt, en utmaning, det ultimata mandomsprovet.

- Jag åkte ned till Paris och gick in på en polisstation. De tog mig till ett inskrivningskontor.

Robert klarade intagningsproven, därefter följde fyra månaders grundutbildning i Nimes i södra Frankrike.

Livet i legionen var stenhårt. Slag användes som bestraffning och oenigheter mellan soldaterna löstes med slagsmål, utan inblandning av befälen.

- Jag kände att det inte var "min kopp te". Jag hade klarat av grundutbildningen, jag hade bevisat det jag skulle.

Han deserterade under en permission. Legionen hade tagit hans pass och VISA-kort, men han lyckades ta sig till Italien, med tåg där han via ett svenskt konsulat fick ett tillfälligt pass så han kunde åka tillbaka till Sverige. Nu är han efterlyst i Frankrike, men ångrar ingenting.

- Främlingslegionen var den viktigaste erfarenheten i mitt liv. Så fort det händer något i mitt liv som är lite svårt, så tänker jag "det är i alla fall inte värre än Främlingslegionen...". Jag har testat gränserna, jag kan luta mig tillbaka på den erfarenheten.

- Jag ångrar absolut inte att jag åkte dit, och jag ångrar inte att jag åkte hem. Men jag rekommenderar ingen att åka dit.

Hemma i Sverige igen läste han datakurser och jobbade som datalärare på kvällstid för olika studieförbund.

- Så ansökte jag om att få göra lumpen, säger han. Jag hade en viss idé om att bli yrkesmilitär.

Han gjorde tolv månader som plutonsbefäl. Av militärkarriären blev dock intet. I stället följde en arbetsmarknadsutbildning där han som ett projekt utforskade arbetsmarknaden i London. Han jobbade som diskare på en thailändsk restaurang i två månader.

1998 började han studera kinesiska vid Lunds universitet.

- Då hade det mognat fram vad jag ville göra.

Han har en kandidatexamen och har även studerat i Kina i två omgångar, sammanlagt två år. I början av maj kom han hem efter den senaste perioden i Lanzhou, en tre miljoners-stad i nordvästra Kina. Där arbetade han parallellt med studierna med att undervisa kineser i engelska.

- Kina är mentalt helt annorlunda. Det är ett utvecklingsland och där tänker man att allt bara blir bättre. I Sverige blir det bara sämre och sämre. Det händer saker i Kina hela tiden. Varje dag är lite av en utmaning.

Vad gör du om 15 år?

- Jag bor och jobbar i Kina, kanske för ett svenskt företag. Men helst inte i Beijing, kanske i Shanghai eller Hong Kong. Men jag vet inte hur det kommer att gå, jag är ganska ombytlig.

EVA LANGEFALK

Mer läsning

Annons