Under 70-talet var jag bosatt i Lindesberg. Min politiska aktivitet började som ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU i Lindesberg.

Vi ansåg då att det var omöjligt för arbetarrörelsen att ansluta sig till Nato.

Skälet var att flera Nato-länder förde aggressiva krig och andra var involverade i apartheidsystemet i Sydafrika.

Under andra världskriget var alla länder i Norden i krig utom Sverige. De hade upplevt Kuba-krisen där världen bara var några dagar från ett tredje världskrig. Många minns hur sovjetiska och amerikanska tanks stod mitt emot varandra i ett delat Berlin.

Arbetarrörelsen var stark på den tiden och förde ständigt en debatt om vår neutralitet och att vi inte skulle alliera oss med stormakterna Sovjet eller USA.

Socialdemokraterna kämpade också hårt med Maj Britt Theorin i spetsen för att Östersjön skulle bli ett kärnvapenfritt område. Det visade sig vara ett lyckokast. Sverige kom på så sätt att i slutet av 1970-talet utvecklas till världens jämlikaste land.

Nu har debatten tystnat.

Bara för att Putin har makten i Ryssland ska vi ansluta oss till Nato. Samma frågor som vi diskuterade på 70- talet kommer åter upp.

Vilka säkerhetsgarantier ger Nato innan vi blir medlemmar?

Vad händer om Donald Tramp återtar makten i USA?

Är vi beredda att skicka våra soldater utomlands? Är inte ett utvidgad försvarssamarbete inom Norden och EU ett bättre alternativ för oss?

Är inte Putins mål att återupprätta Sovjets territorium, där Sverige inte ingick. Hur sannolikt är det då att Ryssland kommer att anfalla Sverige?

Kommer inte en Nato-anslutning istället öka spänningen i Östersjön då kärnvapen placeras i vårt närområde?

Jag ser fram emot att Socialdemokraterna i Hedemora tar initiativet till en öppen debatt för att reda ut vad ett medlemskap i Nato skulle innebära på lång sikt för Sverige.

Kjell Söderberg