Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Perols Ulla Gudmundson

opinionRättvik

Perols Ulla Gudmundson
Dalarna får inte stelna till – vår kultur måste leva

Livligt och lekfullt midsommarfirande i Rättvik 2018.

Bild: Anton Ryvang, Arkivbild

Annons

Från mitt hus i Vikarbyn, på sluttningen ner mot Siljan, ser jag varje dag tågen gå förbi, nere längs sjön. Det har de gjort sedan den 2 augusti 1891. Då öppnade Gefle Dala Jernväg linjen Rättvik-MoraNoret. Linjen Falun-Rättvik hade invigts ganska precis ett år tidigare, den 12 augusti 1890.

När järnvägen kom till siljansbygden, förändrades den nationella medvetenheten i Sverige. Stockholms borgerlighet upptäckte en, som den trodde, ursprunglig allmogekultur, vuxen rakt upp ur myllan utan influenser utifrån.

Turisterna som kom med tågen och tog in på stora hotell som Siljansborg och Persborg charmades av grå timmerstugor, färgrika dräkter, kanske också av obegripliga dialekter som kunde kännas lite fornnordiska. Det var skjutsen för nationalromantiken, som idealiserade dalakulturen (ordet känns idag lite unket) som inkarnationen av det svenska.

Annons

Annons

Men så enkelt var det inte. Folkdräkterna i Dalarna är tydligt inspirerade av 1700-talets högreståndsdräkter. Klacken som traditionellt ska sitta mitt under sulan på rättviksdräktens sko är en pompadourklack, också den från 1700-talets salonger.

Det rödblommiga kattunsförklädet som tillhör högtidsvarianten av rättviksdräkten, kallades i folkmun ”turkrött”. För bomullstyget (tänk cotton på engelska) som en handlare i Falun köpte in runt 1830 hade tryckts i Schweiz för export till Mellanöstern.

Kultur är inte att hitta på allt själv. Det är snarare förmågan att, trygg i något eget, ta in impulser utifrån, smälta dem och foga in dem i den egna helheten. Det är det vi varit bra på. Och liksom i polskedansen och musiken har det funnits utrymme för lek och improvisation.

De järnhårda föreskrifterna i folkdanslagens ”gröna böcker” om när och hur häl och tå ska sättas ner kom till när uppsalastudenter reste ut och tecknade ner den dans de såg, som den dansades just då, som om den var den enda rätta.

Bild: Anton Ryvang

Allt har inte blivit kvar. Rättviksdräktens snörvil (snörliv) kan vara i grön damast, grönt, rött eller svart siden eller blå vadmal. Men på Rättviks Gammelgård finns i lådorna snörvil i äppelgrönt och lila. Kanske för att det tyget fanns till hands. Men kanske också för att någon flicka ville roa sig, experimentera.

Annons

Annons

Den tyske målaren Wilhelm Kiesewetter som besökte Rättvik 1850 skriver i sin dagbok att kullorna försökte komma loss från att klacken skulle sitta mitt under skon. Men gubbarna förbjöd dem.

Bild: Anton Ryvang

2012 stod jag på Petersplatsen i Rom med Rättviks kyrkokör. Jag sa till en tjej: ”vilket fint kattunsförkläde du har, är det något du ärvt?”. ”Nej, det här tyget köpte jag på Ikea”, sa hon.

Då lever dräkten, i samspel mellan det ärvda, grunden, och det nya utifrån. Så har det alltid gått till. Det är det som är kultur.

Perols Ulla Gudmundson bor i Vikarbyn. Hon är skribent och tidigare diplomat på UD.

Bild: Klockar Mattias Nääs

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy