Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Jens Runnberg

ledare liberalBorlänge

Jens Runnberg
Det blir svårt att samla väljare bakom kravet på ökad invandring

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Borlängeförfattaren Johanna Nilsson är medgrundare till Folkliberalerna.

Bild: Mikael Hellsten

Annons

Den 3 december 2018 träffade jag partiledaren Jan Björklund i riksdagshuset. Han var helt öppen med vad partiet då stod inför. Sonderingarna med S om det som skulle bli januariavtalet pågick och oavsett utfall skulle han bli av med en tredjedel av sitt väljarunderlag. Så var det bara.

Priset för att S+V+MP hade fått ett (1) riksdagsmandat mer än alliansen skulle bli enormt för Liberalerna.

Björklund visste att skaran av L:s väljare och politiker som såg sig som socialliberaler hade krympt till en tredjedel. Deras politiska identitet fanns i en politisk mitt från vilken de kunde sträcka ut handen till S, och i viktiga frågor hade gjort det, historiskt.

En klassisk valaffisch.

Annons

Annons

Enligt en klassisk valaffisch (från 1936) var FP mot ”varje tendens till diktatursträvanden”. I dagens politiska landskap kunde det tolkas som att samröre med såväl V som SD var uteslutna; ytterkanterna, partierna som står för systemskiften, skulle stängas ute. Det skrevs till och med in i januariavtalet att V skulle nekas inflytande 2018-2022.

Jan Björklund (L) stod inför en svår politisk ekvation.

Bild: Lars Dafgård

En tredjedel av Björklunds underlag hade i stället en allmänborgerlig identitet och såg opposition mot S-politik som skälet till att välja L. Bara den tredje tredjedelen var kärnväljare som skulle följa partiet oavsett vägval.

Några veckor efter att Björklund skrev på januariavtalet hade L fallit till rekordlågt väljarstöd, eftersom den besvikna tredjedelen gick högerut.

För denna grupp är det för svårsmält att vara majoritetsunderlag för en S-ledd regering, oavsett sakpolitik. De hade röstat på L för att slippa en socialdemokratisk statsminister och har M som andrahandsval.

Nyamko Sabuni (L) ärvde en politik hon inte ville ha.

Bild: Claudio Bresciani/TT

Ett halvår senare hade L valt en ny partiledare, Nyamko Sabuni, som hade varit emot att L ingick januariavtalet. Den hållningen kom förstås att få genomslag. En sårig intern process, som kostat ytterligare väljarstöd, säkrade Sabunis önskan om att 2022-2026 kunna tala och förhandla med alla partier i riksdagen.

Annons

När sedan V under midsommarkrisen 2021 stödde SD:s misstroendeförklaring mot statsministern och Löfven tvingades avgå, ansåg L att januariavtalet fallit, nekade stödja S och intog en fri oppositionsroll.

Annons

En röd statsminister behövde aldrig L:s röster. Det räcker med C:s för att nå 175-174 i riksdagen. V har visserligen gjort upp med SD+M+KD i flera frågor, men V lär inte fungera som ett kontinuerligt underlag för Ulf Kristersson (M). Att det mest liberala partiet, C, till syvende och sist utgör regeringsunderlag för S tillsammans med socialisterna i V är denna mandatperiods stora paradox.

Det är de här turerna man ska ha klart för sig inför Borlängeförfattaren Johanna Nilssons initiativ att starta facebookgruppen Folkliberalerna. I måndagens BT berättade Nilsson, som ju varit krönikör på denna ledarsida, om hur grupperingen tagit fastare form och kommer att ställa upp i riksdagsvalet i september.

Jag ser det som uteslutet att Folkliberalerna kommer in.

Redan fyra borgerliga partier är ett eller två för många. Räknas önskan att kunna få igenom sin politik med alla partier bort skiljer mycket litet C från L. Lantbrukssubventioner och kärnkraft, på marginalen. Det går inte att komma på något mera.

Påståendet från Nilsson om att ”det finns för mycket nyliberalism i C” låter misstänkt socialdemokratiskt och blir inte mer sant för att en socialliberal säger det. L och C är verkligen inte nyliberala partier.

Lika enkelt är det att avfärda uppfattningen att ”S är betydligt mer mitten än tidigare”. Vilket samhälle ett S med 51 procents stöd skulle genomdriva är det ingen som helst tvekan om. Det skulle vara illrött.

Annons

S har ingalunda ändrat grundläggande ideal och självmant börjat bejaka människors egenmakt över sina liv. Kollektivism, höga skatter, offentliga monopol och klasskamp är gräsrötternas ledstjärnor.

Johanna Nilsson är socialliberal.

Bild: Mikael Hellsten

Annons

Folkliberalernas önskan om en socialliberal stat i kombination med rivna murar för nya invandrare är ekonomiskt orealistisk. 2015 års dyrköpta insikt om en omfattande invandrings praktiska (skolor, jobb, bostäder) och enorma kostnader präglar fortfarande svensk politik. Detta är inte minst Borlängeväljarna mycket medvetna om.

Arbetsmarknaden, skattetrycket och bidragssystemen är i dag riggade så att det tar 12-13 år för hälften av de utrikes födda att bli självförsörjande och nå en inkomst på 12600 kronor efter skatt. Över 600000 utrikesfödda kunde inte försörja sig 2016 (Rapporten "När blir utrikes födda självförsörjande", Johan Eklund, Johan P Larsson, 2020). Sysselsättningsgapet är fortsatt mycket stort – EU:s högsta. LO föredrar bidrag framför lönespridning och blockerar förnyelse.

Rejält liberaliserande förslag lyser med sin frånvaro i den svenska debatten om segregering och migration.

Den svenska integrationsskulden är gigantisk. Det heter att övriga partier ”anpassat sig till SD”, men det stämmer inte. Det handlar om nödvändiga reformer som skulle genomförts även om SD inte existerat. Reinfeldt hade också måst stänga gränserna 2015 om Alliansen vunnit valet. Självklart. Av rent praktiska skäl.

Annons

Det finns för Folkliberalerna inte någon vilsen grupp väljare att vända sig till som efterlyser ökad invandring. I den mån en sådan grupp finns känner den sig hemma i V, MP och S vänsterflank – politiska krafter som alltid saknat seriös ekonomisk politik.

Det har i decennier varit maximalt en femtedel av väljarna som svarat ”ganska bra” eller ”mycket bra” på förslaget att ”ta emot fler flyktingar i Sverige”. Och blott en fraktion av den väljargruppen är borgerlig. Samtliga partiledningar har under långa tider gått i otakt med sina väljare i invandringspolitiken.

Frågan rankades lågt och innebar inte någon benägenhet att byta parti förr, men nu topprankar väljarna migration och segregation som politikområden.

Mycket talar för att den position Liberalerna kommit att inta är obegriplig för nästan alla väljare och att partiet därför åker ur riksdagen. Folkliberalernas linje framstår som ännu svårare att samla fyra procent bakom. Den här gruppen är inte 300000 väljare stor.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy