Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Älvdalen

Till minne av Hans-Olov Sandmon

Min kusin – plötsligt var han borta. Ungefär en vecka innan han dog satt vi vid hans köksbord och drack kaffe och pratade om gamla minnen. Ingen av oss anande då att det var vårt sista möte.

Vid det köksbordet satt jag många gånger i min barndom när våra familjer ofta umgicks kring en middag eller bara en fika. Det var speciellt roligt att vara hemma hos Hans-Olovs familj för de hade så många roliga spel vi kunde smita iväg till när middagen var uppäten. Monopol och Tjuv och polis hörde till favoriterna. Oftast förlorade jag, för jag var ju yngre.

Annons

Annons

När vi gick i gymnasiet i Mora hörde jag när klasskamrater till Hans-Olov pratade om att han var ”smart och snygg”. Då kände jag mig stolt över att vara släkt med honom.

Han valde tungt kroppsarbete i stället för att studera vidare. Och under åren blev kroppen märkt av det tunga arbetet, först på sågen i Särna och sedan liknande arbeten. Han fortsatte att bo i sitt barndomshem i Särna, under många år tillsammans med sin mamma Kitty.

De senaste åren hälsade han nästan dagligen på Kitty på hennes äldreboende tills hon gick bort för drygt ett år sedan.

När vi träffades sista gången var han, trots smärtor i rygg och ben, ändå relativt optimistisk inför en förväntad gråstarroperation. Och hans minne var det inget fel på: Han hade koll på namn och årtal gällande både våra yngre och äldre släktingar när vi satt och delade minnen.

Jag hade planerat att ta en fika med honom nästa gång jag skulle till Särna. Nu blev det inte så. Jag tänder ett ljus i minneslunden - och tänker på min kusin.

Randi

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy