Jag dröjer mig kvar i brandstationens entré; en liten utställning med hjälmar och annan utrustning ger en historisk tillbakablick på brandmannayrket, mycket har förändrats, men i grunden är syftet detsamma: Att rädda liv.

Daniel Fogd är styrkeledare för dagen.

En befattning där han leder arbetet på olycksplatsen och ser till att insatsen görs på ett effektivt och säkert sätt.

Jag började som deltidsbrandman 2001 och blev brandman på heltid ett år senare. Det var lätt att ta det beslutet. Det är absolut inget jag ångrar, det är ett jättebra jobb, säger han.

Han tar mig med på en rundvandring genom brandstationen. Första anhalten är fordonshallen.

Här samsas många olika typer av utryckningsfordon: Bandvagnar, båtar, fyrhjulingar och mycket annat. Jag får prova att hålla i den hydrauliska sax som används för att klippa upp biltak, och konstaterar snabbt att dess tyngd står i direkt proportion till dess kraft.

Det bästa med jobbet är variationen. Man vet aldrig vad som kan hända, ingen dag är den andra lik. Men också att vi gör nytta i samhället och hjälper folk i nöd.

Han framhåller sammanhållningen i skiftlagen.

Det är mycket prat i bilen på väg till skadeplatsen, det gäller att vara förberedda både mentalt och på vad vi ska göra när vi kommer fram. När vi kommer tillbaka har vi en briefing i gruppen om det vi varit med om. Man kan även få prata enskilt med specialutbildad personal.

Och även om brandmannayrket sticker ut på flera vis är den dagliga gången på brandstationen som på många andra arbetsplatser. Datorkrångel, väderprat i fikarummet och obegriplig internhumor.

Inom skiftlagen har man olika arbetsuppgifter, såsom köket och tvättstugan, och annat för att få stationen att fungera.

Brandmännen sköter tvätt av fordon och slangar och ser till att förråden är i ordning.

Turen når fram till gymmet. En timme per skift är vikt åt konditions- eller styrketräning.

En vanlig och förlegad missuppfattning är att vi ägnar tiden på stationen åt styrketräning och tv-tittande i väntan på larm. Men det är mer jobb än vad många tror. Vi planerar övningar, informerar om brandsäkerhet i skolor och bostadsområden och leder utbildningar på vår övningsplats vid Bysjön.

Man gör två övningar i brandmiljö per år och lika många i mer normala temperaturer. Dessutom genomgår alla en läkarundersökning per år.

Jag kan inte låta bli att se vissa likheter med det militära. I korridorerna hänger det skyltar med texten Logement, eftersom stationen blir en tillfällig bostad under arbetspasset.

Regelbundna kroppsfysiktest, persedelvård och uppställning varje morgon. Och en ordentlig ordning på utrustningen; en gång i veckan gör man en rejäl översyn på den.

En fråga senare är det min tur att prova fysiktestet som görs två gånger per år.

Det består av att gå på ett löpband i sex minuter efter två minuters uppvärmning.

Sexminutersdelen genomförs i åttagradig lutning o ch under hela testet bär man 24 kilogram utrustning på kroppen.

Med tuber på ryggen, och luva och hjälm på huvudet är det bara att börja gå. Det är någorlunda rask takt som gäller, vilken bestäms utifrån ålder.

Till en början går det bra. Men så småningom börjar vaderna protestera, andhämtningen blir snabbare och min till en början atletiska hållning är som bortblåst. Det är lika mycket ett värmetest, eftersom ytterst lite av värmen som alstras kan ventileras ut.

De sex minuterna känns mycket längre, men till slut stannar bandet. Jag har klarat testet.

Just fysiktestet kan, enligt Daniel Fogd vara en orsak till att det är relativt få kvinnor i yrket.

Vi har några på våra deltidsstationer, men ingen på heltid och det är synd.

En stund senare betraktar jag brandstationen från ovan, brandman Martin Koskelainen har tagit med mig på en tur i stegbilen, och jag konstaterar att höjdrädsla inte är speciellt lämpligt i yrket.

Väl nere på marken börjar dagen gå mot sitt slut, och innan jag har lämnat stationen har jag tre gånger fått frågan om jag inte ska börja som deltidsbrandman.

Brandmännens entusiasm över sitt yrke och vetskapen om att man gör ett viktigt jobb har väckt mitt intresse, och tanken är inte alls främmande. Framtiden får utvisa.

Adam Rindeskär

bt.ung@dt.se